ÅSIKT

Våga vägra åsiktstaket

Olle Sahlström: Fler LO-toppar borde säga upp sig i protest mot sosse-styret

Tröttnat på borgen Olle Sahlström blev glad när han läste Jan Edlings protest mot politiseringen av LO.
Foto: URBAN ANDERSSON
Tröttnat på borgen Olle Sahlström blev glad när han läste Jan Edlings protest mot politiseringen av LO.
DEBATT

Äntligen! var min första tanke och jublande känsla när jag läste om LO-utredaren Jan Edlings kraftfulla protest mot partipolitiseringen av LO.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han har sagt upp sig efter 18 år på LO-kansliet därför att han vägrade acceptera att hans utredning tvättades av partitakti(s)ka hänsyn. En utredning som pekade på, eller kanske bara antydde, att socialdemokratin i praktiken har övergivit kravet på full sysselsättning.

Äntligen!, tänkte jag, är vi fler på LO som vägrar att acceptera det låga åsiktstaket. Vägrar att acceptera en facklig-politisk ordning som bjuder att fackliga ombudsmän liksom utredare ständigt och jämt tvingas sätta partilojalitet före intellektuell heder, tvingas hålla sig inom de partipolitiserade åsiktskacklarna för att överhuvudtaget kunna fullgöra sitt fackliga uppdrag.

För när jag läser om att Jan Edling säger upp sig i protest från sin anställning på LO, kan jag inte annat än tänka på att jag själv slutar efter 15 år som LO-ombudsman av egentligen samma skäl – en facklig-politisk samverkan som mer påminner om symbios och som i sin praktik är direkt odemokratisk.

För den innebär att bara den med rätt partibok får de tunga fackliga uppdragen. Den innebär att ingen får jobb på LO-kansliet eller på fackförbunden utan att vara av den rätta partisorten.

Den innebär, kort sagt, en åsiktsdisciplinering som gör det alldeles självklart att en utredningsrapport vilken som helst på LO per automatik får sig en partipolitisk grundvaskning.

Som nu senast Jan Edlings rapport om arbetslösheten.

Men det är ju så det går till! var min andra tanke när jag också läser om hur Leif Håkansson från LO-ledningen lägger ut de sedvanliga dimridåerna av förnekelser och bortförklaringar.

Men jag vet ju hur det går till. Jag vet att inga rapporter eller utredningar överhuvudtaget publiceras utan ”delning”, som det heter på internspråket, och som betyder att symbiosen med det stora Partiet visar sig ner till kommatecknets rätta placering.

Och jag vet vad som händer med den som vågar ifrågasätta den ordningen. För i dess spår följer en närmast jesuitisk anda, en anda som till och med kan leda till att inte bara ledningens utan också arbetskamraternas vrede vänds mot den som vägrar gå i de partipolitiska ledbanden.

När det var som värst för min egen del, för ett år sedan ungefär, kunde jag inte ens gå in i korridoren på min egen arbetsplats. Och när jag skulle tömma mitt arbetsrum gjorde jag det sent på kvällen för att inte stöta ihop med kamrater som jag arbetat med i många år.

Men när jag skriver dessa rader och berättar om de trakasserier som jag har utsatts för på grund av mina åsikter om maktfullkomlighet och om den facklig-politiska symbiosen, vet jag på förhand att LO-ledningen kommer leverera samma gamla förnekelser som tidigare. Liksom den kommer att förneka det som nu Jan Edling går ut och säger.

Liksom den under hela det senaste året har förnekat och bortförklarat vari arbetarrörelsens skandaler bottnar – en maktfullkomlig kultur och maktordning. När ska äntligen arbetarrörelsens ledningar ta initiativ till en etikkommisson som går till botten med maktmissbruket, åsiktsförtrycket och den urlakade rörelsedemokratin?

Olle Sahlström , avgående LO-ombudsman