ÅSIKT

Dåliga ledare – ibland med spritproblem

Leif Svensson: Personalen får ägna kraft åt att parera tok från inkompetenta högsta chefer

Regeringen – här finns mycket (in)kompetens till framtida utnämningar.
Foto: Urban Andersson
Regeringen – här finns mycket (in)kompetens till framtida utnämningar.
DEBATT

Nu och då blossar upp debatt om regeringens sätt att utse generaldirektörer och landshövdingar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Leif Svensson är före detta länsråd och har själv sett hur dåliga utnämningar påverkar arbetet på olika myndigheter.
Leif Svensson är före detta länsråd och har själv sett hur dåliga utnämningar påverkar arbetet på olika myndigheter.

De borgerliga partierna har inom samarbetet för Allians för Sverige tillsatt en särskild arbetsgrupp som ska granska den socialdemokratiska regeringens maktutövning och då bland annat utnämningen av chefer inom statliga myndigheter och företag.

Det är bra att det nu kommer till stånd en sådan granskning.

Man må då hoppas att granskningen inte bara inriktas på att visa hur regeringen gynnat personer med socialdemokratisk bakgrund när det gäller dessa chefsposter. Frågan är mycket större än så.

Efter närmare 40 år i statlig förvaltning – dels i regeringskansliet, dels på några länsstyrelser – har jag med egna ögon sett hur förödande det är för både verksamhet och personal när det högsta ledarskapet i en myndighet inte fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Tänk så mycken tid och kraft som personalen på många statliga myndigheter får ägna åt att parera allt tok som inkompetenta högsta chefer ställer till med.

Tid och kraft som under ett gott ledarskap i stället skulle kunna användas åt myndighetens egentliga arbetsuppgifter.

Det finns tyvärr alltför många exempel på hur fel det kan bli när statliga chefstillsättningar misslyckats.

En del av dem har kommit ut i media men det stora flertalet har det talats tyst om trots att såväl regeringskansli som media känt till problemen.

I de flesta fall har cheferna fått vara kvar trots att deras bristande ledarskap slagit hårt mot både personal och verksamhet.

Detta tycker jag är det mest allvarliga när det gäller misslyckade chefstillsättningar. I några fall har problemen varit så stora att till och med regeringen förstått att det varit ohållbart.

Ett sådant fall redovisades i media för några år sedan, när en relativt nyutnämnd generaldirektör för Statens jordbruksverk i Jönköping tvingades gå under uppseendeväckande former.

Det finns också exempel där landshövdingar fått gå i förtid på grund av svårartade alkoholproblem som rimligen borde ha varit kända för regeringen redan vid tillsättningstillfället.

Vilka krav bör man då ställa på de människor som sätts att leda statliga myndigheter?

Rimligt är naturligtvis att de uppfyller vissa grundläggande krav för uppgiften, särskilt viktigt är dokumenterad erfarenhet av och lämplighet för ledarskap.

Hur tillsätts då statliga myndighetschefer, i vilken utsträckning görs en prövning av en tilltänkt chefs lämplighet och förmåga att bli en bra chef och ledare?

Sanningen är att det inte alls sker någon sådan strukturerad bedömning när regeringen gör sina chefsutnämningar. Regeringen har en oinskränkt makt att utse vem den vill.

Som det nu fungerar kan det räcka med 20 års lång och trogen tjänst som riksdagsman utan någon som helst erfarenhet från ledarskap eller annat kvalificerande arbete.

Min bestämda uppfattning är att regering och opposition tillsammans måste ta sig samman och i grunden ändra formerna för tillsättandet av statliga myndighetschefer.

Jag är övertygad om att det eller de partier som tar tag i denna fråga på ett seriöst sätt inför nästa års val, kan förvänta sig respekt och gillande från såväl de anställda inom statlig verksamhet som den stora allmänheten.

En reform på detta område skulle också minska misstänksamheten och den negativa attityden mot politiker och det politiska systemet.

Leif Svensson , föredetta länsråd