ÅSIKT

Mästare – i aborter!

Lars Hamberger och Tomas Seidal: Försvaret för fri abort gör det omöjligt att minska ingreppen

1 av 2
Lars Hamberger är professor i kvinnosjukdomar vid Göteborgs Universitet.
DEBATT

Andra länder i vår omgivning arbetar framgångsrikt för att färre och färre kvinnor ska behöva göra abort. Färsk statistik från Socialstyrelsen visar att i Sverige ser situationen likadan ut som för 30 år sedan. Nu krävs en satsning på förebyggande arbete.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

När Socialstyrelsen nyligen presenterade 2004 års abortstatistik visade den att var fjärde graviditet i Sverige fortfarande slutar med abort. Sammanlagt utfördes 34 454 aborter och aborttalet var i princip det samma som för 30 år sedan när fri abort infördes.

Vid en jämförelse med vår omvärld visar det sig även att Sverige intar topplaceringarna (eller bottenplaceringarna beroende på vilket synsätt man har).

Redan den jämförelse Socialstyrelsen gör i sin statistikrapport, visar att Sverige har upp emot dubbelt så många aborter som våra nordiska grannländer. I Sverige görs 17,2 aborter per 1 000 kvinnor per år, i Finland 9,0.

En jämförelse av EU-statistik visar att vi har lägre aborttal än de forna öststaterna (som om det vore en bragd), men där minskar aborterna nu kraftigt.

Däremot ligger vi över samtliga EU-medlemmar från före utvidgningen 2004.

När det gäller tonåringarna toppar vi till och med viss statistik, och hamnar över länder som Rumänien och Ryssland.

I stort befinner vi oss i dag på en märklig nivå mellan övriga Västeuropa och det forna östblocket. Hur kan det ha blivit så?

En ledtråd gavs kanske av en av oss i en debattartikel i Läkartidningen tidigare i vår.

När återbesöken efter abort togs bort i slutet av 90-talet – trots vetskapen att 30 procent av kvinnorna då skulle återkomma för att åter göra abort inom två år – kommenterade dåvarande divisionschefen vid kvinnokliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset beslutet:

”Ett återbesök efter abort ger bara en intäkt på ett par 100-lappar, medan vi får 2?000–4?000 kronor för varje abort helt oavsett om det är första, andra eller femte gången kvinnan kommer tillbaka med sin oönskade graviditet.”

Riksdagen talar vackra ord om att antalet aborter ska vara ”lågt” och att det är ”angeläget att antalet aborter, särskilt tonårsaborter, minskas”.

Regeringen säger att de ”ser med stor oro på det ökande antalet aborter bland tonåringar”. Samtidigt har regeringen avvisat två handlingsplaner kring förebyggande arbete!

Frågan är då verkligen hur de makthavande i samhället värderar kvinnor när de i så stor utsträckning tvingas till abort, för att det förebyggande arbetet inte fungerar?

Medan Sveriges aborttal legat konstant under 30 år, har till exempel Danmark samtidigt åstadkommit en minskning på 44 procent – från 27 884 till 15 567. Målet är att minska antalet till 8?000–9?000.

Tyvärr verkar det som om försvaret för fri abort i Sverige har omöjliggjort alla insatser för att minska antalet aborter. Allt sådant tal tycks hamna på minerad mark.

Nu är det hög tid för hela samhället att ställa sig bakom det förebyggande arbetet.

Riksdag, regering och myndigheter, sjukvård, skola och ideella organisationer måste hjälpas åt för att förverkliga de vackra orden och ge dem ett konkret innehåll.

I det arbetet behöver gamla metoder – och nya strategier – utvecklas. Och det är hög tid att det görs nu.

Lars Hamberger

professor i kvinnosjukdomar vid Göteborgs Universitet

Tomas Seidal

ordförande i Ja till livet, överläkare och

verksamhetschef vid Länssjukhuset i Halmstad

Fakta aborter