Kvinnorna tar tillbaka!

Så brukar det låta när man i medierna såväl som bland folk i gemen förfasar sig över hur få brottsanmälningar avseende kvinnomisshandel och sexualbrott som leder till fällande dom.

Nu tycks Domstolsverket ha sällat sig till den högljudda skara som anser att domarna tänker fel.

Åtminstone är det den slutsats vi drar efter att ha deltagit i steg ett av den utbildning som numera anbefalls nyutnämnda ordinarie domare.

Under en halv kursdag har vi drillats i könsmaktsteoretisk vett och etikett under ledning av docenten och barnpsykologen (och feministen) Lars Jalmert, en av regeringen ofta anlitad så kallad sakkunnig.

Vi har fått lära oss att mannen är förtryckare och kvinnan offer, vilket bland annat framgår av att båtar har kvinnonamn medan de styrs av män och av att enbart sedlar med låga valörer tillåts bära kvinnoporträtt.

Till yttermera visso bevisade Lars Jalmert sin egen tes genom att förvägra auditoriet, huvudsakligen kvinnor, rätten att få säga emot.

För den som i sitt arbete rent faktiskt kommit i kontakt med kvinnor som utsatts för brott ser dock verkligheten annorlunda ut.

Vi har i våra tidigare yrkesroller som advokat, målsägandebiträde och åklagare inte upplevt att problemet skulle vara domarens värderingar.

Däremot har vi gång efter annan fått se åtalet rasa samman därför att det vid denna typ av brott helt avgörande bevismedlet, den utsatta kvinnans egen berättelse, inte längre funnits att tillgå.

Hon har ångrat sig, hon minns inte längre eller så påstår hon helt frankt att alltihop bara var lögn.

De mekanismer som får en kvinna att vilja dra sig ur brottmålsprocessen är i och för sig inte svåra att förstå, speciellt inte då hon av olika anledningar inte vill bryta förhållandet med förövaren.

Dessa mekanismer är väl kända även bland domare.

Att stötta och finnas till hands för en kvinna som gång på gång vänder tillbaka in i ett destruktivt förhållande är tålamodskrävande och kan många gånger kännas hopplöst, särskilt när det finns barn med i bilden.

Men det är ett sådant långsiktigt och mödosamt arbete som krävs.

Därför känns det extra sorgligt när vissa kvinnojourer ödslar tid på att frossa i bisarra ritualmordsfantasier medan verklighetens brottsoffer lämnas därhän.

Klassamhället lever liksom kvinnoförtrycket.

Men lika lite som kommunisterna befriade arbetarna kommer feministerna att befria kvinnorna. Det lär vi få klara själva.

Och vad staten bör ge domarna är inte färdiga åsiktspaket att pressa in verkligheten i utan verktyg för ett bättre dömande: resurser som gör det möjligt att avgöra målen snabbare, tid till eftertanke och ifrågasättande, utbildning i bevisvärdering och utsageanalys etc.

Låt våra värderingar vara i fred – även framgent ska mäns, liksom alla åtalades, skuld först bevisas.

Tove Klackenberg,

rådman i Värmlands tingsrätt

Ann-Marie Sjöberg,

rådman i Gävle tingsrätt