ÅSIKT

Imperier faller – nationer består

Magnus Karaveli: Friheten är vårt arv – därför bör Gustav Vasa firas i dag

Carl Larssons oljemålning ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” placerades 1908 i övre trapphallen på Nationalmuseum. Intåget inträffade på midsommardagen – inte nationaldagen.
Foto: Nationalmuseum
Carl Larssons oljemålning ”Gustav Vasas intåg i Stockholm” placerades 1908 i övre trapphallen på Nationalmuseum. Intåget inträffade på midsommardagen – inte nationaldagen.
DEBATT

Gustav Vasa är en dålig ursäkt för att fira nationaldag. Det tycker numera historiker, kulturskribenter och politiker – i synnerhet borgerliga.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Magnus Karaveli är journalist och författare.
Magnus Karaveli är journalist och författare.

För den politiska och kulturella eliten är den kung som bröt med en union, genomförde reformationen och lade grunden till en effektiv stat en tyrann, snarare än en historisk landsfader.

I ett svenskt elitperspektiv kunde ingenting vara mer otidsenligt än arvet efter Vasa – nationalstaten. Den nationella suveräniteten är ideologiskt utdömd och ska avvecklas. Tanken att fransmännen och holländarna röstade nej till EU:s konstitution därför att de vill försvara sin nationella suveränitet, verkar i Sverige vara obegriplig för både regering och opposition. Varje annat skäl duger som förklaring.

Minnet av Gustav Vasa sätter inte heller några starka känslor i dallring hos gemene man. 1500-talet är långt borta. Men folket minns likväl den historiska gärningen som betydelsefull.

När Sveriges radio inför millennieskiftet genomförde en omröstning bland lyssnarna om det gångna årtusendets viktigaste svenska nyheter kom valet av Gustav Vasa till kung på andra plats, efter mordet på Olof Palme.

Det är med Gustav Vasa som med nationen: det som inte längre är betydelsefullt för eliten fortsätter att vara det för folket. Att en känsla för Vasaarvets betydelse trots allt lever kvar på folklig nivå är en påminnelse om var i samhället det nationella hålls vid liv.

Enligt vetenskapen är nationen en ”konstruktion”, det vill säga något konstgjort som har skapats av eliterna efter behag. Det ska ha varit överheten som på 1800-talet hittade på nationen Sverige. Men bilden av dagens Sverige säger oss att nationen tvärtom är resultatet av ett tryck underifrån.

I propositionen om att göra nationaldagen till helgdag skriver regeringen typiskt nog att den nationella identiteten ”förefaller att bli mer och mer betydelsefull”. Politikerna observerar alltså ett skeende, de styr det inte.

Det är visserligen ingen stark folklig rörelse som drivit fram omvandlingen av 6 juni till röd dag. Däremot har regering och riksdag sett andra tecken i tiden. Ett lite skärrat etablissemang har insett behovet av att göra åtminstone denna symboliska eftergift för de nationella känslorna, för att släta över den avveckling av nationen som man administrerar i politiken i övrigt.

Och den kung som säkrade självständigheten är, i motsats till vad eliten påstår, en passande symbol för den nationella, historiska kontinuiteten. En bättre symbol än demokratin, rösträtten, mänskliga rättigheter, eller annat som brukar föreslås som alternativ. För demokrati kräver en självständig nationalstat. Medborgarskap är bara ett tomt ord om det inte förverkligas i en historiskt och kulturellt given miljö.

Demokratin kan inte avvara den historiska samhörighetskänsla som knyter samman medborgarna i en djupare lojalitet och som nationalstaten förkroppsligar. Den insikten brister hos de styrande. ”Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia”, har regeringen slagit fast. Men det krävs inga förfäder under den svenska kyrkohällen för att bli en del av den svenska historien. Det räcker att nya medlemmar av den nationella gemenskapen ”adopterar” denna historia, att de upplever att de för vidare det som tidigare generationer svenskar lämnat efter sig.

Vi är skyldiga att lyssna till de döda, att minnas vad de uträttat och värdesätta deras strävan, skrev Vilhelm Moberg. Smålänningen Moberg var i och för sig ingen vän av Gustav Vasa som krossade Nils Dackes upproriska smålänningar. Hans hjälte var den frie bonden. Men det var alliansen mellan kungamakt och bönder som tyglade adeln, som säkrade den svenska allmogens unika frihet från feodalism och dess rätt till säte och stämma vid riksdagarna.

Det är detta frihetsarv som är hemligheten med Sverige. Det är ur detta arv som den starka känslan för jämlikhet, liksom för folkstyret, härrör.

Unioner och imperier passar eliter bäst. Med den avgörande makten långt borta, berövas folket inflytande. Och de nationella eliterna kan utöva makt ”effektivare” på sina territorier, som imperiets vasaller. Dagens adel – politiker och intellektuella – vill styra utan tyglar.

Men historien – liksom vår nutid – lär oss att imperier kommer och går, medan nationerna består. Framgångar väntar dem som i stället knyter an till och verkställer beställningen underifrån, den nationella självständigheten.

Det är en lärdom av Gustav Vasas framgång som vi borde fira i dag.

Magnus Karaveli , journalist och författare