ÅSIKT

Folk har rätt – våldet ökar

Kriminologen Mårten Landahl: Inget stöd för etablissemangets mantra om att våldsbrotten inte skulle öka

DEBATT

Hos vanliga människor och bland dem som jobbar i utsatta yrken är uppfattningen att våldsbrotten ökar utbredd.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mårten Landahl är kriminolog och skribent.
Foto: Magnus Wennman
Mårten Landahl är kriminolog och skribent.

Tre av fyra flickor och en av fyra pojkar i Stockholm är rädda för att gå ut ensamma på kvällen (Metro 9/4 -05).

?Knivdårar i t-banan.

?Nästan var tionde pojke i åk 9 har behövt vård efter misshandel (Brå 2000:17).

?”Småföretagare pressas på pengar och få vågar anmäla. Ett undantag är den företagare som blev skjuten i benet med en slaktmask sedan han först skrämts genom att två skott sköts mot hans ytterdörr. Han har vågat träda fram som målsägare. Vittnen har hotats under förundersökningen.” (SvD 24/4 -05.)

Bara under januari–april i år har fler polisanmälningar gjorts om vålds-, hot- och sexbrott än under hela 1984. Sedan 1975 har anmälningarna per invånare fyrdubblats. 2004 passerades 200?000 anmälningar.

Men speglar de anmälda brotten verkligheten eller något helt annat? Kanske medierna med sin fokusering på brottslighet skrämmer folk trots att våldsbrotten i själva verket inte blivit fler? Anmäler folk helt enkelt en större andel av brotten till polisen?

Är det verkligen rimligt att anta att anmälningsbenägenheten ökar i takt med nedlagda polisstationer och de kriminella gängstrukturernas utbredning och nyetableringar?

Man vet inte så mycket om mörkertalet, säger ”experterna”, men de våldsdödade blir inte fler. Om andelen X av våldsbrotten får dödlig utgång, så borde ju antalet våldsdödade öka om det blev fler våldsbrott.

Men ”döda” är inget bra mått på våld. ”Lasermannen sköt elva personer, varav en dog. På 30-talet skulle åtta eller nio ha avlidit, på 70-talet ungefär fem och i dag förmodligen ingen”, säger rättspatologen Jovan Rajs (Aktuell Säkerhet 6/2000).

Våld som var dödligt för bara några år sedan är det inte i dag. Som en representant för Socialstyrelsen lite tillspetsat uttryckte traumateamens arbete: ”De som kommer in döda dör. De andra överlever.”

En färsk studie visar att antalet på sjukhus inskrivna våldsbrottsdrabbade är ganska stabilt. DN med flera satte rubriker som ”Det grova våldet har inte ökat” (DN 11/3 -05).

Men är det verkligen den slutsatsen som bör dras av rapporten? Antalet skott- och knivskadade var stabilt, frakturer och hjärnskakningar minskar och ”övriga skador” som leder till inläggning på sjukhus ökar.

Detta trots att ”gränsen” för att läggas in för knivskador i dag normalt går vid inre skador eller så djupa sår att de måste behandlas under narkos. Hjärnskakningar är ofta självläkande, inläggning sker t ex när hjärnblödning inte kan uteslutas eller kirurgiskt ingrepp krävs.

Diagnostiken har förbättrats. Förr behandlades brutna ben ofta med sträck i sängläge under flera veckor.

I dag läggs frakturer, med undantag av komplicerade frakturer med dålig prognos för självläkning, inte gärna in.

Under de senaste trettio åren har de anmälda brotten mot person fyrdubblats. Antalet våldsdödade och inskrivna på sjukhus är, tack vare medicinska framsteg, stabilt.

Studier av brottsutsatthet visar att 5 procent drabbas av hälften av alla brott. Brottsofferundersökningar visar ändå att andelen som under det senaste året har utsatts för våld eller hot ökat med drygt en tredjedel från 6 till 8 procent.

Jag kan inte finna något stöd för det politisk-kriminologiska etablissemangets mantra om våldsbrottens oföränderlighet.

Kanske anmälningsbenägenheten ökat i någon grupp. Men lika säkert minskar den i andra. Det blir allt svårare att få människor att vittna.

Det är även rimligt att fråga sig om inte anmälningsbenägenheten minskar i takt med polisens minskade tillgänglighet och kriminella gängstrukturers etablering och utbredning. Ändå ökar anmälningarna.

Utvecklingen måste få en bättre förklaring än ett halvt sekels ständigt ökad anmälningsbelägenhet och enstaka statistikomläggningar.

Mårten Landahl , kriminolog och skribent