ÅSIKT

Våga visa civil- kurage

Kjell Stiernberg: Kräv respekt och utmana den fega tystnaden

DEBATT

Se vederbörande rakt i ögonen och säg lugnt och tydligt vad du tycker. Det har jag gjort hela mitt liv och än har jag inte fått stryk.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

På samma sätt vill jag nu se alla Aftonbladets läsare i ögonen och säga ifrån.

Bryt tystnaden. Säg ifrån. Visa lite civilkurage, för tusan.

Busschauffören Kjell Stiernberg vände en fullsatt buss med fulla ungdomar. Nu uppmanar han andra att också säga ifrån.
Foto: Peter Åklundh
Busschauffören Kjell Stiernberg vände en fullsatt buss med fulla ungdomar. Nu uppmanar han andra att också säga ifrån.

Jag är född på Söder i Stockholm, har kört taxi i tio år och buss i 25. Nu har jag bott tre bast i Skåne och här nere är det en bedrövlig ordning. Jag kör buss mellan Kristianstad och några av de mindre samhällena runt omkring. På sådana här små orter känner alla varandra, alla håller med varandra. De sitter på läktaren och tittar på.

Här kommer 14–15-åringar ombord på bussen till stan med hela flak starkölsburkar och kassar fulla med sprit. Och sätter sig och dricker och skriker och skitar ner. Ja, vad ska man göra, säger mina kolleger och bussbolagets ledning.

Man kan säga ifrån.

Pyset när en ölburk öppnas hörs rätt tydligt genom hela bussen. Genom fläktsystemet når doften snabbt till föraren. Då har jag koll i backspegeln, ser vilket gäng det handlar om och vem av dem som är själva reseledaren. Jag stannar bussen och går fram till dem, tittar på ledaren och frågar vad de håller på med. Då ser de ut som fågelholkar allihop. Jag säger att jag inte tolererar något supande på min arbetsplats. Skulle ni gå in på vårdcentralen och hinka bira, frågar jag. Nä, säger de då. Varför tror ni att ni kan göra det här då?

Det räcker rätt bra. Sen brukar de sköta sig.

För några månader sedan vände jag bussen, körde tillbaka till garaget, tömde ut alla öppnade burkar och flaskor och höll ett förmaningstal. Sedan gick färden lugnt som ett bönemöte. Tidningarna skrev och jag fick massor av telefonsamtal och kort från människor som ville tacka. Men ingenting har jag ännu hört från bussbolaget. Snacka om brist på civilkurage!

För det är det jag tycker är det värsta. Tystnaden och flatheten. Mitt problem är inte huliganerna utan att hitta en seriös arbetsgivare som lyssnar och tar personalens synpunkter på allvar.

Kärnfrågan är att barnen inte får någon uppfostran längre. Många föräldrar vill vara kompisar med sina barn i stället för förebilder. Unga människor beter sig ju enligt den uppfostran de får.

Så jag säger: ta tag i ungarna. Kolla vilka de umgås med. Släpp inte ut dem hela helgerna. Se till att de lär sig vett och etikett. Säg till när du möter ungdomar som stör och förstör.

Det är inte så svårt som det kanske verkar. Inte är det farligt heller. Jag har sagt ifrån hela mitt liv. Nu är jag över 60 år. Jag har aldrig känt mig hotad.

Håll dig bara själv lugn och tydlig. Om du skriker och gapar blir det bara ett bråk. Se den du pratar med i ögonen. Ställ frågor. Tycker du det är schyst att hålla på så här? Se till att det blir ett samtal.

Faktum är att ungarna ofta verkar uppskatta att någon bryr sig.

Men civilkurage handlar om mer än att hålla lite pli på ungarna. Det finns massor av situationer när vi måste stå på oss. Säga ifrån till chefen, till exempel. Knalla upp personligen till en myndighet och prata direkt med den ansvarige.

Jag blir så trött på den fega tystnad som breder ut sig. Folk hänger med huvudet i stället för att säga ifrån. Det är sorgligt. De visar inget ansvar, kan lika gärna ta på sig kortbrallor och lackskor och börja på vuxendagis.

En sak till. Mobba inte dem som har egna åsikter.

Lyssna på dem i stället.

Skrivarservice

Kjell Stiernberg , busschaufför