ÅSIKT

Högsäsong för individualisten

Marcus Birro: Massan Lagom i Sverige är en ganska läskig jävel

DEBATT

Det ska fan vara individualist i dessa tider.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Enade vi stå, söndrade vi falla” sjunger till exempel tredje rikets självutnämnda feminist-skavdroner i falsett och tvingar in alla män under samma härskarordning, i samma kollektiv. Deras retorik är hämtad från Den Enda Sanningens grumliga källa, från vänster- och högerdiktatorers sörjiga dike.

Marcus Birro gläds åt att Zlatan inte låter sig vallas runt som de övriga idrottsfåren.
Foto: PRIVAT
Marcus Birro gläds åt att Zlatan inte låter sig vallas runt som de övriga idrottsfåren.

Men alla ideologier som vill begränsa människan går alltid under.

Massan Lagom i Sverige, en ganska läskig jävel, vill helst se till att alla människor ska skockas in bakom samma sossebleka stängsel.

Sverige är ett land översållat av Mr Smith från Matrix, snubben som aldrig tog slut, som dök upp överallt, identisk och överjävlig.

I ett sånt land krävs det inte mycket att skilja ut sig.

Jag har i mitt yrke som författare alltid sett det som en skyldighet att stå fri från allt och då särskilt kulturella kotterier. Jag skriver inte böcker för att kunna kalla mig författare, jag har aldrig satt min fot på någon folkhögskola som säger sig kunna utbilda folk till författare, utan jag skriver för att det är det enda jag kan, och för att det bor berättelser i mitt hjärta som pockar på uppmärksamhet, som vill ut och som kanske till och med kan leva vidare i någon annan.

Jag vet att det är så. All god konst härstammar alltid från individen, alltid från talangen. All god konst härstammar alltid från individualisten det suckas över eller snackas skit om på kulturredationen. Och alltid slåss man mot demonen som envist hävdar att man ingenting är värd ?

Jag tror inte att Zlatan läser särskilt mycket böcker.

Men han lever sitt liv ständigt med ena benet över det där stängslet. Han går inte att få tag på.

Zlatan är en av få svenska fotbollsspelare som kan hindra mig från att falla i koma, både på och utanför planen.

Han vallas inte runt som de övriga idrottsfåren (manliga och kvinnliga låter exakt likadana) och bräker samma trötta läte varenda gång de blir klappade på mulen av polarna i sportpressen.

Kör man sitt eget race (och dessutom kan skaffa en egen depå att svänga in på ibland) kommer man alltid ha medelmåttor och nyans-onanister huggandes en i ryggen. Det ena ger det andra.

Vilket leder oss in på ett annat sorgelandsskap.

Jag är halvitalienare och min kärlek till den italienska fotbollen har ju varit allt annat än besvarad de senaste åren.

Under VM 2002 satt okända tyckare i tv-sofforna och verkligen hatade mitt kära landslag. Då fattade jag aldrig varför. Ännu värre blev det förra året när Sverige och Danmark ”råkade” spela 2–2 och Italien fick åka hem från EM.

Om Zlatan spelat för Italien hade samma okända tyckare hatat honom, som de alltid har hatat Totti, Inzaghi, Vieri och de andra. Nu vet de inte riktigt vilket ben de ska stå på. Fan, Zlatan är ju svensk ?

Var glada för det. Annars vet jag ett annat landslag, i blå tröjor, där han är mer än välkommen ?

Redan Gunnar Ekelöf skrev att han enbart trodde på den ensamma männsikan, på individen i konstnärskapet. Zlatan är sin talang trogen och en konstnär i sin egen rätt han också.

Låt honom vara, låt bli att ”förhålla” er till honom. Njut av hans konster, av hans talang, hans passningar och mål, och hans strävan att hela tiden bli bättre.

Under tiden kommer jag fortsätta skriva böcker med ena benet alltid på väg över stängslet.

Marcus Birro

författare, ger i september

ut sin fjärde roman, kallad ”Flyktsoda”,

där titeln kärleksfullt och med varmt hjärta

är snodd från Ebba Grön.