ÅSIKT

Game, set och vita kläder

Mats Holm: Wimbledons traditioner är värda att värnas

1 av 2 | Foto: Aftonbladet bild
Björn Borgs segergest efter att ha besegrat John McEnroe med 3-2 i set i finalen 1980.
DEBATT

Det finns människor som raljerar över att Wimbledon kräver att Nadal måste byta sin gröna t-shirt mot en vit, som upprörs över att världens äldsta tennisturnering inte gör som US Open -75 eller Melbourne -88 och gräver upp gräsmattorna. De som kräver detta är vindflöjlar som ingenting förstått.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den som värnar en tradition gör det för att man upptäckt att traditionen ruvar på vissa betydelsefulla värden. För en tennisspelare finns inget mer värdefullt än hans eller hennes förmåga till koncentration.

En gång för snart trettio år sedan krävdes en osannolik rumän för att mitt intresse för tennis skulle vandra från förstrött till hypnotiskt. På träningsbanorna i Kungliga Hallen i Stockholm 1975 såg jag spanjoren Orantes genomföra ett intensivt träningspass, hans muskler ringlade som regnskogsmätta ormar runt låren. Han avlöstes av Borg, och plötsligt såg det ut som om det var trädgårdsröjning som pågick, Borg böjde sig djupt ner på backhandsidan och liksom högg till bollen, som om den var sly.

Från centercourten hördes ett mjukare tillslag och Nastase poserade efter en vacker backhandpassering. Nästa slag missade linjen och åtföljdes av rumänska svordomar och en sönderslagen Adidasracket. Nasty såg bedrövad ut, blicken sökte efter syndabockar och fastande på mig. Jag hann stelna till i skräckblanadad oro, men i stället log den rumänske stjärnan och överräckte mig den trasiga racketen. Jag hängde upp den på väggen hemma i pojkrummet.

Stockholm arrangerade Masterslutspelet det året och en ovanligt fokuserad Nastase utklassade Borg i finalen. ”Han behandlar bollen som sin nyfödda dotter” skrev tidningarna.

Ett halvår senare befann jag mig hos släktingar i Wales. Mannen i huset spelade helst cricket, men den sysslan tog paus under Wimbledon. Nu var det tennis som gällde. Jag skjutsades till gräsbanor och blev bekant med det besynnerliga underlaget. Här gällde: inga svingar, inga yvigheter; bara utnyttja farten från motståndarens serve och stöt tillbaka bollen, sök dig mot nätet!

Det var en av de hetaste brittsiska somrarna på länge och på BBC såg jag Borg ta sig djupt in i den andra Wimbledonveckan, men ingen av experterna såg honom som ett riktigt titelhot, delvis för att han besvärades av en skada som lindrades med sprutor och sprayflaskor. Nastase däremot, fick alltfler tips, han spelade utsökt tennis. Inga pajaskonster, inga svackor utlösta av inbillade motgångar. Ingen kunde ju som Ilie plötsligt distraheras av en banalitet, låta givna segrar förvandlas till bittra förluster.

Jag kände alltför väl igen mig, min egen hobbytennis hade denna psykotiska golgatavandring som sitt kännemärke: full av ambitioner klev man ut på banan, visste vad man skulle göra men så fungerade det inte och så började man tänka på annat och sedan fanns det aldrig nån väg tillbaka.

Värmen hade gjort gräsbanorna hårda som asfalt och i finalen högg Borg sin sly med vindsnabba fötter och Nastase började förbryllat snegla på vad svensken höll på med i pauserna, på sprayflaskan som kylde magen, och så var hans dag förstörd, en ofokuserad tenniskonstnär blev ett enkelt byte för en vinsthungrig yngling i färd med att lägga första byggstenen i sitt mytiska bygge. ”En sån skada skulle jag också vilja ha” muttrade rumänen efteråt.

Sex år senare satte McEnroe punkt för Borg efter några oförglömliga kollissioner mellan två av tennishistoriens största. Därefter var det Edberg och Becker som överträffade varann i serve- och volleytennis, innan kraftfulle Sampras tog över på 90-talet.

Nu har 2005 års upplaga startat. Världens tenniselit har bara sin egen koncentration att brottas med. Slipper distraktionerna av färgglada tröjor, inget att skylla på. Roger Federer, en spelare som inom sig rymmer en nästan monstruös sammansmälning av Borgs kyla och McEnroes genialitet, ska försöka vinna sin tredje raka titel.

Jag kommer att följa det, boll för boll, förmodligen bitterljuvt erinra mig sommaren 1976, den heta sommaren då jag lärde mig engelska och då en rumänsk naturbegåvning med ett alldeles för ömtåligt psyke nästan nådde ända fram.

Mats Holm , journalist och författare och tennisspelare