ÅSIKT

Våga möta dem i sorg

Sara Hedrenius Andreasson: Blunda inte för människor i kris

Foto: AP
DEBATT

På söndag har det gått sex månader sedan tsunamin drabbade miljontals människor världen över. När katastrofen slog till befann sig ungefär 16 000 svenskar i länderna runt Bengaliska viken, räknar man in alla anhöriga är antalet berörda betydligt högre. Det här gör att tsunamin beskrivits som den värsta katastrof som drabbat Sverige i modern tid.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Sara Hedrenius Andreasson
Sara Hedrenius Andreasson

Jag vet inte om det går att rangordna katastrofer. Däremot vet jag att många människor i dag kämpar med samma känslor och upplevelser som jag själv gjort – som överlevande från Estonia. Dessa känslor och erfarenheter har jag tagit med mig in i arbetet med att bygga upp och utveckla Röda Korsets samtalsgrupper för dem som drabbats av flodvågen.

Vi arbetar långsiktigt. I Thailand är vi på plats och ger stöd till de anhöriga som återvänder till katastrofplatsen. I Sverige driver vi samtalsgrupper som ger de drabbade möjlighet att få stöd och träffa andra i samma situation.

Ett stort antal svenskar skadades i katastrofen och det är många som förlorat sina nära och kära. Andra klarade sig fysiskt bra och kom hem tillsammans. Med sig bär de dock en gemensam erfarenhet om hur livet kan förändras på bara ett par sekunder.

Deras upplevelser av katastrofen tar sig uttryck på olika sätt. En liten pojke, som överlevde tillsammans med hela sin familj, började exempelvis kräkas när en kompis på dagis pratade om skelett. Andra vittnar om koncentrationssvårigheter och problem att klara av vardagslivet.

De här människorna behöver stöd – precis som jag själv gjorde efter min katastrof.

Tiden närmast efter olyckan var det som om jag fortfarande befann mig ombord på den där båten. Gång på gång spelades händelseförloppet upp i mitt huvud och jag kände stort behov av att få mina bilder bekräftade av andra överlevande.

När man varit med om en stor katastrof ”äger” man nämligen inte sin egen olycka. Andra vet mer – löpsedlar, radioinslag eller vanliga diskussioner på bussen påminner hela tiden om det inträffade. Man vill veta ”allt” samtidigt som känslan av att tappa kontrollen ökar i takt med att katastrofen vänds ut och in av experter och tyckare.

Det är oerhört viktigt att uppmärksamma katastrofdrabbade människor och ge dem saklig och adekvat information. Det är att visa respekt och hjälpa dem att ta tillbaka kontrollen över sina liv. Alla drabbade har dock inte samma behov, även om de upplevt samma katastrof. Det är därför viktigt att fråga varje individ vilka behov just han eller hon har.

Detta framkom redan i granskningen av samhällets agerande efter Estonia. I de utredningar som gjordes uttryckte de drabbade bland annat hur viktigt det var att erbjudas rätt information – gärna genom uppsökande verksamhet. De ville också känna sig delaktiga i, och kunna bidra till, den process som följde på katastrofen.

De som drabbats av flodvågskatastrofen har samma behov men tyvärr har vi inte lärt oss läxan fullt ut.

Det svenska samhällets stödinsatser för de hemvändande från Asien verkar ha fungerat bra i akutskedet och mottagandet vid våra flygplatser beskrivs av de drabbade som både professionellt och varmt. Däremot finns ingen självklar ordning för hur det långsiktiga stödet ska utformas.

Kommunernas grupper för psykosocialt omhändertagande, Posom-grupperna, kopplas in i akutsituationer men det saknas beredskap för ett mer långsiktigt arbete. Istället hänvisas de drabbade in i den vanliga sjukvården där det kan dröja länge innan de hittar rätt hjälp.

Dessutom är de drabbade inte sjuka, kris- och sorgreaktioner är fullständigt normala och anses vara ”självläkande”, ändå är det många som inte klarar av sin vardag tiden närmast efter olyckan. På Röda Korset blir vi ofta kontaktade av människor från olika delar av landet som känner sig ensamma och utlämnade.

Här måste något göras.

Hela det svenska samhället måste bli bättre på att möta människor i kris och sorg.

En god teoretisk utbildning är en bra grund men ytterst handlar det om att våga. Jag har exempelvis fått övertala en psykiater till att möta föräldrar som mist sina barn i flodvågen. Vi måste våga se och bekräfta smärta och förtvivlan. Kanske till och med dela den, samtidigt som vi känner oss trygga i att sorgen och smärtan inte är vår egen.

Här kan vi alla göra en insats – arbetskompisar, lärare, grannar och vänner. Vi måste våga möta dessa människor där de är, varligt visa att vi inte glömt och med respekt låta dem komma tillbaka till livet i sin egen takt.

Sara Hedrenius Andreasson , Överlevare från Estonia och samordnare av Röda Korsets stöd till svenskar som drabbats av tsunamin