ÅSIKT

Det går att hitta ett sätt att gå vidare

”Att man har överlevt innebär att livet går vidare, vare sig man vill eller ej.”

DEBATT

Hur hjälper man en vän som mist en nära anhörig? Är det svårare att komma över en stor katastrof som drabbat många människor?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Läs chattet med Sara Hedrenius Andreasson, överlevare från Estonia och samordnare av Röda korsets stöd till svenskar som drabbats av tsunamin.

Sara Hedrenius Andreasson säger: Välkommen, ställ gärna frågor till mig!

P säger: Hej Sara! Bra skrivet i din artikel. Själv lever jag med att ha förlorat anhöriga och vänner i Khao lak. Själv överlevde jag men med upplevelser från vågen/vattnet, kampen för att överleva, synerna på sjukhuset i takuapa och kampen för att ta sig hem till Sverige igen. Det är svårt att veta vilken av alla känslor och upplevelser man ska ta tag i och det är svårt att veta hur man ska hinna med sig själv. Hur tycker du att man ska sortera i sina upplevelser?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Det är svårt att säga var du ska börja, men du måste ge dig själv tid. Försök hitta ett forum där du har någon att prata med. Det är olika hur man är, men det kan vara bra att skriva ner sina tankar för att sortera dem. Det är bra att börja med att skriva ner hur det var från början, innan vågen kom.

Sandra säger: Det är svårt för oss som inte upplevt något traumatiskt hur man kan få kraft att gå vidare. Vad är det som driver dig?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Att man har överlevt innebär att livet går vidare, vare sig man vill eller ej. I början kan det kännas jobbigt, men så småningom hittar man tillbaka.

lia säger: Hej Sara! Tror du att det är en skillnad, psykologiskt, att att vara överlevare eller anhörig till den/de som förlorat livet i en enskild katastrof jämfört med en katastrof med många människor inblandade, som ex. Estonia och Tsunamin? De sistnämnda blir ju mer uppmärksammade. Blir de därmed svårare att komma över?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Ja, det är en skillnad. Som jag skrev så äger man ju inte sin egen olycka när man är med om en stor katastrof, och kontrollförlusten är så mycket större - upplever jag. Om det psykologiskt är svårare att gå vidare efter en stor katastrof vet jag inte. Det kan vara både positivt och negativt - det är skönt att andra inte glömmer, men samtidigt kan det vara jobbigt att alltid bli påmind.

miss u säger: kommer känslan av att ha förlorat någon som alltid stått en någonsin att försvinna??

Sara Hedrenius Andreasson säger: Nej. Men känslan förändras över tid. Det går att hitta ett sätt att gå vidare, utan att "gå ifrån".

Tina säger: Hur länge ska man fråga hur det är och "ta upp" det som har hänt med personer som mist någon, eller varit med om något traumatiskt tycker du?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Svår fråga. Har man mist någon så finns den personen alltid med, man glömmer aldrig en syster eller ett barn. Med det vill jag säga att det är inte onaturligt att prata om den som är död. Man får känna av hur ofta man kan ta upp det som hänt, ibland är det bra men ibland vill man ha ledigt från sin sorg eller sin olycka. Men det är aldrig fel att fråga tycker jag. Personligen blir jag bara glad om någon frågar!

nina säger: kan du känna skuld för att du överlevde estonia idag eller känner du bara tacksamhet?jag e själv drabbad av estonia o känner ännu idag en stor upprördhet över vår flata regering.

Sara Hedrenius Andreasson säger: Nej, jag känner ingen skuld idag. Nu - först nu - känner jag till och med glädje över att jag överlevde. Med det menar jag inte att jag först nu känner mig glad att leva, för det har jag gjort länge, men glädjen över att jag överlevde - det har tagit lång tid. Jag håller med dig, jag känner också upprördhet över hur vi hanterades efter katastrofen, både överlevande och anhöriga. Det gjorde mig så upprörd och engagerad så att idag arbetar jag själv med de här frågorna på Röda Korset.

En säger: Det talas mycket om stöd till de omkomnas anhöriga. Men vart vänder vi oss som blev mer eller mindre svårt skadade och kanske får leva med fysiska men/handikapp resten av våra liv? När jag i maj började må så pass bra att jag orkade försöka hitta grupper/andra drabbade fann jag inget annat än att det inte finns något organiserat. Tydlig organisation och om vart man vänder sig är a&o när folk mår dåligt och då minsta motstånd gör att man lätt faller igenom och inte orkar.

Sara Hedrenius Andreasson säger: Jag vet att det har varit svårt med informationen. Det har också varit svårt för att det inte fanns någon beredskap med grupper för drabbade innan katastrofen inträffade. Vi på Röda Korset började starta grupper den 3 januari. Idag finns grupper i de stora städerna, men även möjligheter för er som bor ute i landet. Kontakta Röda Korset i Stockholm! Att ha varit med om en stor katastrof är ett stort trauma som man kan behöva hjälp med att bearbeta. Ett sätt är att vara med i en samtalsgrupp, ett annat sätt är att gå till sin vårdcentral och via dem få träffa en psykolog eller kurator. Tänk på att du som överlevande har lika mycket rätt som de som mist anhöriga att få den hjälp och det stöd du behöver. Ditt liv har ju också förändrats.

kalle säger: Lyckades överleva på Phi-Phi islands, men tsunamin plågar mig fortfarande både på dagar och nätter. När tar det slut? Hur ofta tänker du tex på Estonia?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Idag tänker jag inte på Estonia förutom när jag själv vill det. Men det tog mig lång tid och mycket jobb. Det är viktigt att du tar dig tid och ger dig själv möjlighet att bearbeta händelserna. Har du svårt att sova, eller så att det påverkar din vardag är det viktigt att du ser till att få hjälp. Det kan vara en samtalsgrupp eller en enskild kontakt. Pröva!

Emma säger: Hur ska man hjälpa en vän som förlorat en nära anhörig?

Sara Hedrenius Andreasson säger: Bara att finnas där och fortsätta att vara den vän du varit innan. Ställ upp lite extra. I början behöver man mycket praktisk hjälp. Sedan är det uthållighet som gäller. Läs gärna lite om hur man fungerar när man varit med om en katastrof eller en kris, ta reda på lite. Fråga efter lästips på biblioteket eller Röda Korset. Fråga framför allt din vän hur du kan hjälpa honom eller henne.

Sara Hedrenius Andreasson säger: Tack för alla frågor!

Moderator säger: Tack Sara och alla som ställt frågor. 14.00 idag chattar vi med prästen Marie Söderqvist, en av de första som for ner för att hjälpa de drabbade i Thailand.