ÅSIKT

Små grodorna är inträdesprovet

Zinat Al Sadat Pirzadeh: Min svenska midsommar – en svartskalles bekännelser

DEBATT

1992 var den första sommaren i Sverige för mig och min då treårige son. Fasorna från ett arrangerat äktenskap och ett sönderbombat Iran satt i ryggmärgen. Den långa väntan på uppehållstillstånd gjorde inte det hela lättare.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Zinat Al Sadat Pirzadeh är komiker.
Foto: Theresia Bråkenhielm
Zinat Al Sadat Pirzadeh är komiker.

Stämningen i flyktingförläggningen i Jörn där jag bodde för tillfället var dock präglad av lugn och jag upplevde svenskarna utanför som extremt tillbakadragna och fåordiga. Senare insåg jag att det var främst ett norrländskt drag.

En sommardag fick vi flyktingar veta att något skulle firas och att vi alla var välkomna. Jag behärskade inte svenska på den tiden, så vad som skulle firas var ett mysterium för mig.

Vi kom till festplatsen. Mitt på ett fält stod ett stort kors klätt med gröna blad och med två konstiga ringar hängande från varje arm. Vi försökte förstå vad det skulle betyda, men ingen kunde svenska och ingen hade sett något sådant förut. Några sa att det hade med Jesus att göra, fast vad ringarna gjorde där visste man inte – kanske föreställde det bröllopsringar?

En olycksfågel viskade att det där korset bådar illa, dom tänker säkert bjuda oss på en sista måltid och sen utvisa oss.

Men själv fastnade jag för det där med måltiden: jag hade nämligen upptäckt ett långt bord med en massa MAT på. Har man levt många år under krig så har man ett väldigt gott öga till mat. Det var som om en osynlig kraft drog mig mot matbordet.

Den skarpa doften från olika burkar med småfisk i återförde mig snart till verkligheten och jag märkte för första gången alla svenskar som fanns runt om oss. Allt kändes magiskt, det var en förtrollad stund.

Många hade blommor i håret och konstiga kläder med silver, broderier och tofsar på. Men framför allt var alla så glada. En jättevänlig äldre dam gav mig en vacker blomsterkrans, och som tur var hade jag lärt mig ordet tack.

Sen dök äntligen vår tolk upp, mannen med förmågan att tyda detta konstiga tungomål med alla svåra vokaler – svenskan. Han förklarade att det var Sveriges längsta dag, att korset i mitten kallades midsommarstång och att svenskarna älskar solen. Då skrek Ali som kom från öknen: ”Då vet dom inte att solen kan mörda!”

Tolken svarade att svenskarna reser mycket så dom vet nog, men här uppe kan solen inte göra så mycket.

Och just när han sa det kände jag en kall vattendroppe på näsan. Jag trodde att det var regn, men det var bara tolken som spottade när han talade.

Några av flyktingarna ville börja äta på en gång, men tolken sa att först måste dom dansa runt stången.

Den dansen glömmer jag aldrig. Det var som ett inträdesprov till en sekt. Vifta med händerna vid huvudet och baken, dansa knäande och jag vet inte allt. Du skulle ha sett oss när vi härmade svenskarna, säkert var vi mycket lustigare att se på än alla små grodor tillsammans. Alltsammans slutade med ett rejält regn, men jag har förstått senare att det hör till också.

Detta var ett tag sedan, nu kan jag sången runt stången utantill. Efter alla år som jag har frusit i detta underbara land har också jag blivit en sann soldyrkare som firar midsommarafton med buller och bång. Förresten så firar jag faktiskt allt som kan firas. Muslimska, judiska och kristna högtider går alla ner, så varför inte ett par hedniska också?

Det är väldigt exotiskt att det anses okej att vara bakfull på midsommardagen, åtminstone för mig som kommer från ett land där man blir piskad på torget om man så bara rör en droppe alkohol.

Lite av det där sitter i fortfarande. Kalla mig gärna präktig, men dricka har jag ännu inte lärt mig. Fast roligt att titta på är det, det är inte var dag man ser annars så allvarliga karlar hoppa runt som små grodor, eller somna bland nässlorna.

Midsommaraftons alla dofter är värda att bevara året om i sitt minnes glädjelåda. Doften av rökt lax, sill och färskpotatis blandas med den av blommor – och av friskt nyfallet regn som sköljer bort spritångorna.

Midsommar är nog det svenskaste som finns. Trots att matjessillen är från Holland, midsommarstången från Tyskland och potatisen från Sydamerika. Men är det då inte på tiden att införa också något orientaliskt till det svenska midsommarbordet? Här kommer mitt förslag, nämligen ett persiskt recept på saffransgröt;

Värm ett halvt kilo risgrynsgröt i en kastrull, rör ned ett kuvert finmald saffran, två matskedar strösocker och en centiliter rosenvatten (går också utan). Det är gott att servera den svalnande gröten med äkta svenska hallon och kall mjölk. Det, mina damer och herrar, är sann integration.

Glad midsommar Sverige!

Zinat Al Sadat Pirzadeh , komiker