ÅSIKT

Låt oss äta vad vi vill

Mattias Svensson: Paniken kring fetma och övervikt är obefogad

Varning. Maten är för fet. Eller?
Foto: Katrin jakobsen
Varning. Maten är för fet. Eller?
DEBATT

Bland sagorna jag läser för min drygt 2-åriga dotter är ”Labolinas snubbeldag” en favorit. Spökbarnet Labolina snubblar på än det ena, än det andra, och kräver högljutt att det hon snubblar på ska bort: gräsmattan, trappan, slottet där de bor och slutligen spökpappan. När allt hon snubblat på tagits bort upptäcker Labolina att det blev väldigt tomt och tråkigt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Mattias Svensson.
Foto: Kristian Karlsson
Mattias Svensson.

Ändå finns det många i vuxenvärlden som tjuter i högan sky efter det snubbelfria samhället, där varje risk upphöjs till samhällsproblem och där allt ska läggas tillrätta utan tanke på kostnader och proportioner.

Ett aktuellt exempel är paniken kring fetma och övervikt. Regeringen varnar för att allt fler ”äter ihjäl sig”, experter hävdar att vi lever i en förgiftad mat- och aktivitetsmiljö och en vanligtvis löjligt balanserad ledarsida hävdar att fett och socker kräver fler liv än aids, malaria och krig.

Som ett brev på posten krävs politiska krafttag för att komma tillrätta med problemet: med 79 förslag på skatter, förbud, regleringar, målsättningar och statliga kampanjer ska samhället läggas tillrätta så att ingen riskerar att bli tjock.

Vare sig paniken eller politiken är befogad. Maten har blivit billigare, mer tillgänglig och allt mer varierad. Den utskällda snabb- och färdigmaten har befriat kvinnor från matlagningssysslor som tidigare band dem vid hemmet. Dagligen besparas vi ansträngningar genom allt från hissar till fjärrkontroller, något som inte minst gynnat människor med fysiska handikapp. Majoriteten av tidigare dagligrökare har valt att sluta.

Allt detta har bidragit till att folk har blivit tjockare, men rondören är inte produkten av ett ”förgiftat” samhälle utan av ett gott och välmående samhälle. Vi äter inte ihjäl oss, utan lever längre, friskare, bekvämare och tryggare än någonsin tidigare.

Sanningen är att de som dör i ”välfärdssjukdomar” endast dör något år tidigare än genomsnittet. Även sådana ”förtida dödsfall” blir allt svårare att hitta, eftersom riskerna med att vara fet minskat drastiskt i modern tid. Dödsfallsfrekvensen i hjärt- och kärlsjukdomar har exempelvis halverats på några årtionden, både i Sverige och USA.

Så sent som förra året larmade den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC om att 400 000 amerikaner årligen dör av fetma och övervikt.

I april i år kunde samma myndighet konstatera att det bara var omkring en fjärdedel så många, om man räknar med nutidens lägre risker vid fetma. Tar man dessutom hänsyn till att den stora gruppen så kallat överviktiga – med BMI-värden mellan 25 och 30 – faktiskt lever något längre än normalviktiga, så blev det färre än 26 000 kvar.

En statistiskt säker risk att dö i förtid fanns bara för personer med BMI över 35, alltså svår fetma. I Sverige är färre än två procent så feta.

Men när Statens Folkhälsoinstitut och andra förmyndare vill reglera vad vi ska äta eller hur mycket vi får väga så ger de sig ändå på den ”breda” allmänheten.

Alla ska få sina luncher granskade via certifiering, subventioner och utvärderingar och regeringens råd för arkitektur ska mobilisera alla att ta trappan i stället för hissen.

Själv har jag som normalviktig något kilo från så kallad övervikt hamnat i skottgluggen för Folkhälsoinstitutets viktmålsättning. Förvisso undviker jag att ta trappan, men det beror på att jag nyss sprungit maraton!

Visst skulle det vara hälsosamt om staten slutade föra en jordbrukspolitik som fördyrar frukt och grönt och subventionerar fett, men det viktigaste är att lämna ansvaret för vad vi äter och hur vi lever till individerna. Även om vi är många som kommer att snubbla över en och annan capricciosa med extra ost.

Mattias Svensson , författare till debattboken ”Peta inte i maten!”