Aftonbladet
Dagens namn: Amanda, Rasmus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Rättelser ökar förtroendet

Michael Moynihan: Att erkänna fel är effektivt för mediernas trovärdighet

Michael Moynihan: Den 16 december 2002 publicerade New York Times följande rättelse: ”En artikel publicerad den 28 november 1994 ? uppgav fel efternamn på en juridikprofessor vid University of Tenessee ? Professorns namn är Glenn Harlan Reynolds, inte Roberts.” Det hade gått åtta år mellan artikeln och rättelsen; professor Reynolds hade med all säkerhet hunnit svälja förolämpningen.
Michael Moynihan.   Michael Moynihan. Foto: PRIVAT

Kolumnisten Andrew Sullivan påpekade nyligen att Times i januari publicerade ”fyra rättelser som rörde en artikel som publicerades för nästan tre år sedan”. Det är inte förvånande, för Times har ett elefantminne: 1969 erbjöd sig redaktörerna att publicera en rättelse av en kolumn, tryckt 1920, som hävdade att rymdfärder var en omöjlighet.

Om du tror att jag valt helt otypiska exempel, föreslår jag att du läser förra veckans Times. På fredagen publicerade tidningen elva rättelser, på måndagen nio. Alla rättelser var anmärkningsvärda enbart i den meningen att de var triviala – felstavningar, felaktiga datum, felplacerade decimaler.

Min egen erfarenhet i Sverige har gjort klyftan tydlig mellan två skilda journalistiska kulturer.

 

När jag oförskämt nog pekade på ett dussin fel som en journalist på Dagens Nyheter gjort – allt från småsaker till chockerande felaktigheter – schasades jag bort med förklaringen att kolumnerna var för gamla för att kräva rättelser. (De var, naturligtvis, ”för gamla”, endast därför att redaktörerna i stort sett hade struntat i tidigare påpekanden.)

När jag tog mina klagomål till konkurrenttidningen valde DN:s läsarombudsman, även om hon erkände att det jag sa var korrekt, att attackera mig för mina liberala politiska uppfattningar – ett helt irrelevant stickspår och inte särskilt välvalt av en person som påstås vara en neutral bevakare.

Förra veckan frågade jag en svensk journalist som för tillfället är anställd av Amerikas största nyhetsbyrå om han också, med sin erfarenhet från både Stockholm och New York, hade lagt märke till skillnaden mellan amerikansk och svensk redaktionell sed.

 

”Svenska journalister kunde lära sig mycket av amerikansk nyhetskultur” sa han, ”på nyhetsbyrån där jag jobbar är det förstås viktigt att vara snabb. Men oavsett detta redigeras mina artiklar tre gånger innan de publiceras”. Och när ett misstag ändå slinker förbi redaktören, rättas de omedelbart, både i tryck och i databasarkivet.

Förre generalkonsuln i USA och Expressens förre chefredaktör Olle Wästberg håller med om att ”USA och Sverige representerar två olika rättelsekulturer”. Varför? Enligt Wästberg: ”Svenska redaktioner tror att mediets trovärdighet sjunker om man talar om för läsare (och tittare) att det förekommer en massa fel. I USA är synen en annan: Om vi talar om för läsaren vilka fel det varit i tidningen, så förstår de att allt annat är rätt.”

Men man kan inte påstå att Stockholms medieelit är helt ointresserad av att korrigera politiskt vriden journalistik. Inför det amerikanska valet visade Sveriges Television – leverantörer av ”fri television”– dokumentären ”Outfoxed”, som hävdar att amerikaner röstar på republikanerna därför att de blir lurade av Rupert Murdochs starkt partiska tv-kanal Fox News.

Ett annat program på SVT beklagade sig över de näringslivsinriktade medierna i Caracas, som påstods måla en orättvis bild av Venezuelas starke man Hugo Chavez. Al Frankens kritiska bok om konservativ mediemakt översattes snabbt till svenska, trots att den mest handlar om ytterst amerikanska och, i Sverige, på det stora hela okända personer. (Som av en tillfällighet, och ganska ironiskt, finns på omslaget en glödande rekommendation av Peter Borgström, DN-journalisten som skrev av amerikanska texter och låtsades att det var hans egna.)

 

Och exempel på partiskhet och faktafel angrips rutinmässigt på Sveriges kultursidor. Tänk bara på dokumentären ”Könskriget”, som dominerade DN Kultur veckan efter att den sänts. Men en dokumentär om terrorism (regisserad av en opartisk och balanserad medlem av Revolutionär kommunistisk ungdom) som hånades av bloggare på högerkanten, struntade i stort sett pressen i.

Så det verkar som om det finns bra och dålig partiskhet.

Hur smärtsamt det än blir för många att erkänna är det hög tid att ta en sida ur den amerikanska regelboken för medier och angripa politisk snedvridning från båda håll och att löpande rätta felaktig och vilseledande nyhetsrapportering. Snarare än att underminera trovärdighet leder sådana erkännanden av fel snarare till att tilltron för medierna stärks.

Sverige har vänligt nog lånat ordet ”ombudsman” till oss som talar engelska. Det är nu dags för svenska chefredaktörer och tv-producenter att visa att de förstår vad ordet betyder.

Michael Moynihan , Stockholm spectator www.spectator.se , Översättning: Johan Hakelius
SENASTE NYTT

Visa fler