Kungen – för Sverige i tiden

Monarkin har naturligtvis ett egenvärde, vid sidan av dess i vårt land tusenåriga historia.

År 1790 noterade Edmund Burke i sitt verk ”Reflektioner om den Franska revolutionen”, att det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken. Han visste vad han talade om ty den engelska Cromwell-republiken 1653–1660 hade uppvisat flera av det republikanska statsskickets inneboende avigsidor.

Det ”nyrepublikanska” Frankrike lät också i mer eller mindre god ordning ändra statsskick inte mindre än fem gånger efter 1789. Det finns värden i monarkin som kan ersättas men inte överträffas av republiken.

Vad frågan till syvende og sidst handlar om, är vem som ska representera staten och folket och med vilken legitimitet – på historisk grund (monarken) eller på dagspolitisk grund (presidenten).

Den konstitutionella monarkin har flera fördelar gentemot republiken. Att rikets högsta ämbete till exempel går i arv och inte medför politisk makt innebär att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller notorisk maktmänniska.

I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa och ceremoniella uppgifter som rikets statschef och kunna företräda alla medborgare i en folklig och nationell gemenskap.

Just detta att kungen representerar hela svenska folket genom historien gör det särskilt lämpligt att han är den som till exempel öppnar riksdagen och tar emot utländska ambassadörers kreditivbrev.

Monarken i vår konstitutionella monarki kommer dessutom alltid att behöva anpassa sig till den direkta folkviljan, något som närmast gör honom/henne till ett utmärkt ”instrument” för demokratin.

Vårt statschefsämbete går i arv, det är egentligen inget underligt i det. Mycket annat går också i arv i vår värld, allt från traditioner och kultur till egendom och i viss mån yrkesval – utan att det anses särskilt märkligt. Kontinuitet är närmast en förutsättning, styrka och trygghet för ett samhälle i utveckling.

De europeiska länder i modern tid som varit de stabilaste demokratierna, väl att märka, har varit och är monarkier – Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Norge, Danmark och Sverige.

I en alltmer globaliserad värld finns ett behov av nationell identitet och särskiljande kännetecken. Sverige, som ett litet land i periferin, vore mindre synligt på världsarenan utan vårt kungahus som helt enkelt besitter lyskraft i ”sig självt” och ett högt uppmärksamhetsvärde.

”Folkmassa hellre än arvsmassa” brukar vara republikanernas fältrop. Folkmassan har de för närvarande emot sig och utan arvsmassa inget folk!

Ingen annan monarki i världen har en statschef med så få ärvda befogenheter som Sveriges kung. Detta efter den så kallade Torekov-kompromissen i början av 1970-talet. En del av de representativa symbolvärden som tidigare tillkom statschefen avskaffades då och i stället knöts mer direkt politisk makt till statsministern. I vissa lägen kan det dock vara bättre att nyttja sig av en statschef som bland annat hämtar sin legitimitet just av att stå över och fri från politiska kopplingar och låsningar. Det gör monarken, men knappast presidenten.

Noteras bör, slutligen, att vår författning bygger på folksuveränitetens princip. Eftersom monarkin ytterst vilar på folkets samtycke får den anses i allra högsta grad legitim. Folket gillar sitt kungahus.

Monarkin är helt klart ett statsskick i tiden – för Sverige!

Henrik S. Järrel

Riksdagsledamot

Ordf. i Riksdagens Rojalistiska Nätverk

Jakob E:son Söderbaum

Ordf. i Förenade Monarkister

Cecilia Magnusson

Riksdagsledamot

pr-ansvarig, styrelsen för Rojalistiska Föreningen

Carl Johan Ljungberg

statsvetare, fri skribent