Aftonbladet
Dagens namn: Georg, Göran
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Debatt

Kulturens släktträd

Göran Hägg: Här finns bara plats för en – åt gången

Ekologi är läran om samspelet mellan arter och miljö i naturen. Försvinner en art tar en ny dess plats.

Om rävarna dör ut av rävpest översvämmas trakten av rådjur. Men snart uppkommer en stor vildkattras eller dylikt specialiserad på rådjurskid. Den kommer att se ovanligt rävaktig ut, med borstig svans och röd päls, även om vi i dag inte vet varför röd päls är en fördel vid rådjursjakt.

I Australien har pungdjur utvecklat samma roller som riktiga däggdjur. Pungbjörnar och pungvargar ser ut som sina motsvarigheter i Europa, fastän de inte alls är släkt. ”Ekologiska nischer” kallas det.

Det här är något vi också känner igen från medierna. Personer anpassar sig i angivna roller. ”Kulturekologiska nischer” kunde man kanske säga. Särskilt i en liten kultur som vår. Här finns bara utrymme för en gestalt i varje nisch.

Det som först fäste min uppmärksamhet på fenomenet var den nisch man kunde kalla ”den stökige nationaltrubaduren”. Figuren i fråga rör sig på gränsen till det accepterade kulturlivet, sjunger till stränginstrument, uppträder berusat i stads- och restaurangmiljö. Han är folkkär och faktiskt en mer betydande poet än de flesta som skriver lyrikhäften.

Först Taube. Sedan Cornelis Vreeswijk. Sedan Ulf Lundell. Vi klarar som sagt bara en åt gången. Väl inne i nischen är det närmast kusligt hur den nye innehavaren genom evolutionens kraft snabbt antar föregångarnas beteenden, later och laster. För ögonblicket verkar den dock vara ledig. Kanske dags för någon rappare att ge nytt liv åt den?

 

På samma sätt orkar vi bara med ett komikergäng åt gången. Det var Povel Ramel och Martin Ljung, så Hasseåtage, så Magnus och Brasse. Nu måste det vara Robert Gustafsson i någon kombination för att vi ska våga skratta.

Rollen som riksbrottsling har funnits sedan Lasse Maja. Helst bör han vara lite verbal som Clark Olofsson på sin tid. Svartenbrandt regerar genom brist på konkurrens.

Mest stabil är nischen för ”riksfeministen”.

Den etableras på 1700-talet med fru Nordenflycht, som efterträddes av Anna-Maria Lenngren. Den har senare innehafts av Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner. Nyss har förra innehavaren Ebba Witt-Brattström kubbats ut av Gudrun Schyman som inlett en ny karriär här. Vi orkar som sagt bara en åt gången. Ju galnare, desto bättre. Kampen för tillvaron är skoningslös i vår trånga offentlighet.

Brattström är sambo med en annan central nischägare, ”den snårige akademidiktatorn”. Med Horace Engdahl har den nischen äntligen på nytt en innehavare av samma format som en C D af Wirsén eller Per Hallström. Angränsande nisch i kulturlivet är ”krångelpelle”. Vi måste ha en, men bara en författare som är fin att gilla eftersom han uttrycker moralkakor i ”vackert språk”. Liknelser som ”hennes fingrars bananklase”.

Länge kubbades Artur Lundkvist och Lars Ahlin om nischen. Lundkvist vann, Ahlin tystnade. När båda avlidit blev det ny trängsel. Alla kunde tota ihop en liknelse. Men vem skulle det bli? Till slut vann Ranelid, nischen fylldes, och ett antal karriärer låg i spillror.

 

Lättare att förstå är nischen ”rikshistoriker”. Proffsen Fryxell och Grimberg lämnade den i arv till journalister som Frans G Bengtsson, Jolo och Alf Henrikson. Här är det inte riktigt klart än. Den ovanligt proffsiga Peter Englund? Eller den extremt journalistiske Herman Lindqvist, mer produktiv men mindre påläst. Eller uppstickaren Harrison?

Posten som riksavslöjare tycks definitivt ha övertagits av Janne Josefsson. Frid över Guillous minne!

Mer komplicerat ekologiskt samspel finns på gränsen mellan kultur och politik. Nischerna riksreaktionär (Sven Stolpe, Bert Karlsson) och riksrabulist (Vilhelm Moberg, Jan Myrdal, Göran Greider) samspelar på ett intrikat sätt. Besättningen i ena nischen påverkar hur den andra ska fyllas.

Nischen ”Hyland”, ”folkets lekledare”, som Oldsberg inte riktigt kunde fylla, är åter väl fylld av Peter Harryson.

Det finns gränser för den här ekologin. Det är fråga om ikoner i medierna. Marknadsstyrd konsumtion är något annat. Thrillerförfattare och popgrupper klarar vi av hur många som helst. Men marknaden är nyckfull. Det är mycket tryggare att inta sin skyddade nisch. De flesta är upptagna. Men det finns som sagt också några som just blivit lediga. Skriv till mig via tidningen, så ska jag, mot en ringa ersättning, ge några förslag.

Göran Hägg
SENASTE NYTT

Debatt

Visa fler
Om Aftonbladet