Vi skär oss inte för att det är roligt

Om ni anser att självskadebeteendet bland unga tjejer bara är en irriterande trend, så kan ni sluta läsa direkt. Bläddra vidare till Nöje och läs något makalöst spännande om Britney Spears liv i stället. Annars, om ni är mer intresserade av det som ligger lite närmare er, just er, det svenska folket, så kan ni fortsätta läsa.

Jag har skurit mig till och från i omkring tre år. Sedan drygt ett halvår är jag varit fri från självskärandet, tack vare att jag vågade söka mig till BUP (Barn- och ungdomspsyk) och där fick jag hjälp relativt snabbt. Jag var en av de lyckliga som hamnade hos den kompetenta och omtänksamma personalen i Falun.

Det är något jag vill att ni förstår: man sitter inte hemma en fredagskväll och skär sig för att man tycker att det är så himla roligt. Det är en desperat handling, när man inte kan se någon annan utväg. Jag själv använde det som ett sätt att fly den ångest och panikångest som jag led och lider av.

Jag har ibland fått frågan hur det kan fungera ångestdämpande, och det är egentligen ganska enkelt att förklara. När man har grov ångest så känns smärtan fysiskt, och då är det mycket lättare att förflytta den smärtan någon annanstans, till exempel till handleden genom att skära sig där. Den smärtan är mycket mera logisk än den där oförklarliga som sitter djupt inom en, och dessutom har man själv kontroll över den. Man kan säga att självskärandet, för mig, var som en avledningsmanöver, för att tvinga mig själv att fokusera på något annat än ångesten.

Och när man väl är inne i det här mönstret med självskador, så är det svårt att se varför det skulle vara fel. Det funkar ju liksom, det tar bort ångesten. Det man inte inser är att det bara är en kortvarig lösning, ett sätt att fly den egentliga orsaken till att man har ångest och mår dåligt.

”Om du nödvändigt ska skära dig kan du ju i alla fall göra det ordentligt och ta livet av dig.” Det är faktiskt en reaktion som jag fick på en artikel om självskadebeteende som jag publicerade på sockerdricka.nu. Utöver att det är ett idiotiskt uttalande, så har den som skrev det verkligen missförstått det här med självskadebeteende. Jag har aldrig velat ta livet av mig när jag skurit mig, och undersökningar har visat att mycket få tjejer har det målet med sina självskador. IÌ´0;stället är det faktiskt ett sätt att hålla sig vid liv, ett sätt att överleva vardagen och ångestattackerna.

Men det är skillnad mellan att vara vid liv och verkligen leva. Och ett liv med rakbladet eller cigarettändaren som bästa kompis är inget liv jag önskar någon. Det är inget fritt liv, för man är så fast i att skada sig själv. Det blir precis som ett beroende.

Därför skulle jag önska att alla som fastnat i samma beroende som jag en gång, skulle få hjälpen de behöver för att klara av vardagen utan att skada sig själva. Hjälp att leva ett liv där varken vassa föremål eller tändare ingår. Jag vet hur svårt det är att våga söka och ta emot hjälp utifrån, men jag lovar att det är värt det.

Ta ut skilsmässa från rakbladen och börja leva!