I Sverige accepteras rasismen

Efter 41 år som andra generationens invandrare i landet har jag, i samband med Dagens Ekos senaste (1/8) avslöjande om systematisk diskriminering av romer på Sveriges campingplatser, äntligen kommit fram till en slutsats. (I Ekots undersökning visade det sig att hälften av landets alla campingplatser vägrar tillträde för romer.)

Slutsatsen är att skillnaden består i medvetandet. I flera länder i västvärlden, till exempel USA och England, vet man vad diskriminering är. Det är inte så att dessa länder nödvändigtvis är mindre rasistiska och diskriminerande, men när man diskriminerar råder det ingen tvekan om vad som pågår, för offer såväl som för förövare.

Detta har lett till att man har en civil beredskap med intresseorganisationer som kan träda till offrens försvar och förövare som oftast vet med sig när de blivit ertappade. Den normala gången i de fallen är att förövarna strör aska på huvudet och ikläder sig säckväv under sin mycket offentliga avbön. Därefter reprimeras, avskedas eller utbildas de skyldiga.

Poängen med detta förfaringssätt är att alla inblandade hela tiden är medvetna om vad som sker och att de som kämpar emot diskriminering och rasism kan bevaka sina positioner. Jämför detta med Sverige där ertappade diskriminerande campingplatsvärdar bara slår ifrån sig med att ”det är inte bara vi” och ”det är deras eget fel”.

Arrogansen och det i det här fallet medvetna trotset av lagen är det allra mest skrämmande. Förövare som inte ens försöker hitta förmildrande omständigheter, än mindre ta på sig skulden, utan som med berått mod framhärdar och inte tycker att de gör fel. Förövare som inte ens bryr sig om att försöka bortförklara det skedda med klassikern att de ”inget visste”. Förnekelsen är total!

Denna fullständiga avsaknad av ”sjukdomsinsikt” och det självrättfärdigande det innebär är den stora skillnaden mellan rasismen i Sverige och andra västeuropeiska demokratier. Det är hög tid att vi på allvar tar itu med de övermänniskoattityder som dröjer sig kvar likt spökande ekon från en omänskligare tid.

Integrationsexperten Paul Lappalainen (mp) har fått majoriteten i Stockholms kommunfullmäktige att ta ett i sammanhanget historiskt beslut om att inkludera antidiskrimineringsklausuler i stadens alla entreprenader- och upphandlingar. En metod som visat sig mycket verkningsfull i England och USA. Mitt eget partis fullmäktigegrupp i Stockholm har däremot på svårförståeliga grunder röstat emot förslaget.

Stockholms stad har cirka 55 000 anställda och handlar för mångmiljardbelopp vare år. Företag och anställda har därför att rätta sig efter dessa klausuler om man vill vara anställd eller göra affärer med staden. Blir man dessutom fälld i domstol ska skadeståndsbeloppen höjas avsevärt.

Denna lagstiftning måste införas för hela den svenska statens upphandlingar, tillståndsgivningar och övriga affärer.

Det är dags att slå de medvetet diskriminerande och rasisterna där det gör som ondast, i plånboken.

Att det inte lönar sig att diskriminera kommer att vara den enskilt starkaste drivkraften för att låta bli.

”Lappalainens Lag” är det bästa redskap vi har i dag för att undvika de ökade sociala spänningar som kommer med etniskt utanförskap, förtvivlan och desperation.

För övrigt anser jag att man bör ta mänskliga rättigheter på blodigt allvar.