Trots Fi – bli en feminist

Kvinnor stod inte längre i ett förnedrande beroendeförhållande till mannen. Som i sin tur fick en jämställd partner att älska, istället för en underställd, obetald markservice-leverantör.

(För feministikonen Simone de Beauvoir var ekonomisk självständighet och en värld utanför hemmet det centrala i kvinnofrigörelsen.)

Ni kämpande mammor i och utanför grupp 8 utmanade också en känslorädd mansstereotyp. Det första resultatet var de så förtalade velourmännen – men detta tappra avantgarde röjde vägen för dagens moderna, närvarande pappa. (Helt utan hjälp av klåfingrigt kvoterad föräldrapenning.)

70-talsfeminismen var alltså ett sällsynt lyckat frigörelseprojekt. För båda könen. Ändå väljer de flesta att INTE kalla sig feminister. Varför?

Projektet Feministiskt initiativ ger svaret: en skara tankens lättmatroser som kapat förtöjningarna till verkligheten och för fulla segel stävar in i sekterismens dimbankar.

Kvinnor som ligger med män är könsförrädare. Det rappas om ”jävla man, jag ska slita dig i stycken” – till stora applåder. Politbyrån ? förlåt, styrelsen ? kväser intern opposition och odlar en uppenbart grotesk verklighetsbild, könsmaktsordningen: ”den mest omfattande och mest systematiska kränkningen av de mänskliga rättigheterna”. (Gudrun Schyman, DN Debatt 8/9)

I Sverige 2005! Där varannan minister är kvinna, där det knappt görs ett kulturreportage utan frågor om kvoten kvinnliga regissörer, där mantrat ”det måste vara en kvinna” går igen i varenda prestigejobbsrekrytering, nu senast på Göteborgs stadsteater.

Att sedan fi vill pracka namn som Gudrun och Tiina på pojkbebisar gör inte feminismens sak bättre. Men det är logiskt. Såg ni alla glasögonprydda, pottklippta kvinnor i bylsiga kläder på årsmötet? Likt fundamentalistiska muslimer och kristna är de livrädda för kvinnliga former; tanken på två olika biologiska kön är outhärdlig. Idealet är ett könlöst neutrum, ljusår från 70-talets bejakande av sex och nakenhet.

Föraktet för så kallade Slitzbrudar ska ses i det sammanhanget. Upplysningsvis: vi män älskar att titta på lättklädda tjejer. Det är medfött. Sorry.

Förnekandet av människan som biologisk varelse är typiskt för de urartade feministerna. Men inte bara för dem. Regeringen har den antibiologiska radikalfeminismen som statsideologi. Och media gastar om diskriminering för minsta statistiska skillnad. Trots att varenda hjärnforskare vet att det finns könsolikheter – intellektuellt och känslomässigt – och att dessa styr våra livsval. Bland annat vet ju vi män att makt och hög lön höjer vår attraktionskraft. Medan våra egna partnerval styrs mer av utseende.

(Självklart spelar inlärda könsroller också roll för könens olika prioriteringar. Kultur bygger på natur, som 70-talsfeministen Ulf Lundell påpekat.)

Många talar nu om ett bakslag för feminismen. Jag tror precis tvärtom. När tokstollefeminismen går i botten, ges plötsligt plats för feminismen i dess frejdiga, frigörande 70-talstappning. Och vi kan börja prata om de viktiga frågorna respektfyllt och nyfiket, könen emellan.

Om stressen i dubbelarbetande familjer med dammråttor och barn. Om utseendehets hos unga flickor (och pojkar). Om hur kvinnomisshandel bäst bekämpas. Och om kärleken – är kärnfamiljen den i alla lägen mest förnuftiga samlevnadsmodellen? Et cetera.