ÅSIKT

Hjälp – men inte att dö

Gunnel Larsson och Mikael Oscarsson: Legal dödshjälp leder till påtryckningar och tvång

1 av 3 | Foto: BJÖRN LINDGREN/BLIPIX
Gunnel Larsson är sedan 32 år beroende av assistans dygnet runt. Hon och kd-politikern Mikael Oscarsson är emot att dödshjälp legaliseras i Sverige och pekar i debattartikeln på utvecklingen i Nederländerna.
DEBATT

Berättelsen om hur Joakim Alpgård, 35 år, avslutade sitt liv vid en självmordsklinik i Schweiz är rörande på många sätt. Sannolikt har inte någon läsare lämnats oberörd av den gångna veckans mediebeskrivningar av hans beslut och svåra resa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Samtidigt är Joakims berättelse minst lika upprörande som den är berörande.

Framför allt eftersom den handlar om hur det svenska samhället svikit en utsatt person – inte bara en gång – utan flera! Tom Alandhs tv-dokumentär för några år sedan speglade Joakims liv, och hur han och hans hustru fick strida för de rättigheter han hade på papperet – men inte i verkligheten.

I efterdyningarna av Joakims livsöde är det möjligt att röster höjs för att aktiv dödshjälp ska legaliseras även i Sverige. Mot detta finns det flera sakliga skäl att anföra. Den som har följt utvecklingen i de länder som har legaliserat dödshjälp eller läkarassisterat självmord – båda avsiktligt dödande inom sjukvården – vet att myntet har en annan sida än den vi lärt känna i och med Joakims berättelse.

Bäst dokumenterad är situationen i Nederländerna, som både var först att legalisera och i dag är det land där flest personer fått dödshjälp.

Redan den 20 juli 2001 riktade FN:s Människorättskommittéskarp kritik mot Hollands dödshjälpslag och -praxis i en offentlig granskningsrapport. FN-rapporten sa bland annat att det holländska systemet inte ”upptäcker och förhindrar situationer där otillbörlig press kan leda till att lagens krav kringgås”.

Inhemska undersökningar visar vidare att cirka hälften av alla de sjuka, funktionshindrade och äldre som får dödshjälp inte själva efterfrågat det. En urholkning har också redan skett så att inte bara dödligt sjuka patienter, med svåra plågor och utan hopp om att tillfriskna, numera får hjälp att dö. Tvärtom finns fall där exempelvis patienter som ”endast” varit deprimerade, och alltså borde ha fått psykiatrisk och psykologisk hjälp, dödats med dödshjälp.

Allvarligast är kanske ändå den glidning som gör att även små barn numera får dödas i Nederländerna. Därmed har man helt lämnat de bestämmelser som gällde i början, där den viktigaste var att dödshjälpen skulle vara frivillig och efterfrågas av den vars liv skulle avslutas.

Så vad ska Sverige göra i denna situation?

För det första ska vi inte ge oss ut på den branta sluttning där ett första steg snart leder oss betydligt djupare än vi någonsin velat hamna. I början är dödshjälpen frivillig, sker utan påtryckningar, reserveras för de ”allvarligaste” fallen och så vidare. Inom bara några år är den alltmer ofrivillig, omgiven av påtryckningar, alltför flitigt använd. Detta visar flera oberoende, kritiska granskningar av situationen i Nederländerna.

För det andra ska vi satsa mer aktivt på palliativ (smärtstillande) vård och hospice-verksamhet för de allvarligast sjuka i livets slutskede. Tyvärr tycks den utredning som gjorts i frågan, och som kom med flera bra förslag, ha hamnat alltför långt ner i (s)-regeringens byrålådor. Vi vill att den lyfts upp därifrån.

För det tredje

ska samhället ha en lagstadgad plikt att se till att den som befinner sig i Joakims situation verkligen får alla de resurser som situationen kräver, utan att ifrågasättas. Allt annat är upprörande!

Tidigare artiklar

Gunnel Larsson ( förlamad från brösthöjd och nedåt och i behov av assistans 24 timmar om dygnet sedan 32 år), Mikael Oscarsson (riksdagsledamot kd)