ÅSIKT

Fan pappa, att du skulle leva och dö i Söderåkra!

Mirijam Johansson: Där är ett avslutat människoliv inte mycket värt

DEBATT

Jag hade nyss en älskad far som hette Arne Olsson. Men han finns inte längre, och det smärtar mig.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men det som gör det ännu värre är det iskalla bemötande som jag fick av kommunen i Torsås bara dagar efter att han dog och fortfarande får nu, drygt en månad efter hans död.

FAR OCH DOTTER Mirijam Johanssons pappa Arne Olsson (infälld) dog den 30 september. I dag skriver hon om det bemötande hon fick av faderns hemkommun, Torsås i Kalmar län, när hon skulle ordna med alla praktiska ting efter hans död.
Foto: PRIVATA BILDER
FAR OCH DOTTER Mirijam Johanssons pappa Arne Olsson (infälld) dog den 30 september. I dag skriver hon om det bemötande hon fick av faderns hemkommun, Torsås i Kalmar län, när hon skulle ordna med alla praktiska ting efter hans död.

Fan pappa, att du skulle leva och dö i Söderåkra!

Pappa dog en fredag och redan på måndagen ringde hans hyresvärd och sa: ”Jag ringer med anledning av din pappas död och jag undrar när ni är ute ur lägenheten?”

Chockad svarade jag: ”Eh, när måste vi vara ute?” ”Ja, till månadsskiftet”, svarade den för mig främmande damen.

Jaha, vad skulle jag säga? Vad skulle jag göra? Fruktansvärt ledsen efter att några dagar tidigare ha sett min pappa dö, stod jag där 26 år gammal med tunga fakta framför mig.

Jag måste ordna med begravning och eftersom min pappa inte hade någon livförsäkring var jag tvungen att vända mig till det fruktade socialkontoret i Torsås. Där mötte jag en tant som blev märkbart besvärad när jag undrade hur jag skulle gå till väga.

I nästan alla kommuner i Sverige har man rätt till 50 procent av ett basbelopp till en begravning men i Torsås var det, hör och häpna, 40 procent jag hade rätt att ordna en begravning för.

Tack gode Gud att du ville bli kremerad, pappa, annars hade du inte ens fått en gravsten.

Jag ringde till en begravningsbyrå och talade om vilket belopp jag hade rätt att anordna begravningen för, och tillsammans med min kontakt där försökte jag göra på bästa sätt.

På tisdagen ringde jag till det ställe där pappa hade hyrt sin rullstol och rullator och talade om att jag ville återlämna sakerna när begravningen var över. Det skulle jag inte ha gjort – för helt plötsligt fick jag en tant till på mig som ringde och tjatade om att jag skulle anpassa återlämnandet efter hennes tid, vilket är helt sjukt i och med att jag faktiskt bor i Stockholm.

Veckan fortsatte och jag fick flera jobbiga samtal från socialen. Min pappa dog den 30 september vilket verkade irritera dem, eftersom om han hade dött en dag senare, den 1 oktober, skulle jag ha kunnat ta hans inkommande pengar för oktober att betala begravningen med. Men nu dog han i september och det kändes som om socialen skyllde mig för det.

Och så fick jag då i dag ett samtal från denna socialkärring som sa att hon inte ville betala 40 procent av ett basbelopp eftersom jag inte hade valt det allra, allra billigaste utan velat ge min pappa en värdig begravning.

Vad värre är att jag har hjälpt socialen i en månads tid nu med att fixa med sådant som de har bett mig om, fast jag mycket väl vet att dessa saker enligt lag inte är mina skyldigheter. Frågan är nu, ska jag fakturera denna socialtant för den månad jag har agerat assistent åt henne?

I Söderåkra är ett avslutat människoliv uppenbarligen inte värt mycket.

Med denna artikel vill jag göra dig uppmärksam på att det är bäst att teckna livförsäkring eller stoppa pengar i madrassen om du när du dör vill ha en begravning värd mer än 40 procent av ett basbelopp. I alla fall om du tillhör Torsås kommun.

Mirijam Johansson (Stockholm)