ÅSIKT

Dagis är barn- misshandel

Anna Wahlgren: Barn far illa så det svider i Sveriges land

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
DEBATT

"Pojke våldtogs på dagis" stod att läsa i tidningen nyligen. "Utsatt för övergrepp redan första dagen", löd underrubriken.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Artikeln berättade om en fyraårig pojke, som lämnats av sin mamma till sin första dag på nya dagiset. Hon pratade med personalen innan hon gick. Sedan tog en barnskötare hand om barnet. Tillsammans gick de in i dockvrån. Där våldtog mannen, 22 år, den lille pojken.

Här gick alltså en människa förbi och förstörde en liten pojkes liv. En utbildad person, en samhällets barnavårdsrepresentant med betyg och lön för sitt arbete, satte på ett litet barn, mitt på själva arbetsplatsen. "Enligt domstolen har en rad vittnesmål bevisat att han gjort sig skyldig till brottet." (Och var befann sig den raden vittnen vid tiden för brottet, kan man undra?) Barnskötaren dömdes till två års fängelse.

En liten pojke blev våldtagen på dagis. Det borde ha setts som en ofattbar skandal. Tidningen borde ha använt krigsrubriker på förstasidan. Samhället borde ha skakats i sina grundvalar!

Men här sker sakteliga en förskjutning av de normer samhället (inte längre) omfattar när det gäller små barn. Underrubriken talar sitt tydliga språk: "Utsatt för övergrepp redan första dagen." Vad betyder det?

För det första: Våldtäkt är förvisso ett övergrepp, det skändligaste näst barnamord. Men att kalla våldtäkt på ett litet barn för övergrepp är som att kalla mord för slagsmål. En barnskötare som brutalt rycker ner en liten unge från stegen till rutschkanan och dänger barnet i backen, därför att samma unge lika brutalt ryckt ner en annan unge från rutschkanan först, gör sig också skyldig till övergrepp. "Där fick du se hur det känns!" Två små barn ligger på marken och gråter och skriker (och kommer att hämnas så fort de kommer åt, men det är en annan historia). Ursäkta, men när i helvete reducerades våldtäkt till ett övergrepp i högen?

För det andra: Den lille pojken utsattes för övergreppet "redan första dagen". Inte efter en vecka eller två månader. Övergrepp som våldtäkt, typ, är alltså något man får räkna med på dagis. Men det ska väl kanske ändå inte behöva hända allra första dagen att en liten pojke får sitt liv förstört! Jäkla otur. Hade varit mycket bättre om det hänt senare!

"Det brutala dådet har skakat om barnomsorgsverksamheten i den berörda kommunen." Grattis, säger jag bara.

Barn våldtas på dagis, barn porrfotograferas på dagis, barn knivdödas på dagisgården, barn stryper så när varandra, barn slår, slår sig och skadas, barn glöms i skogen, barn tappas bort i kylan, barn lämnas åt sitt öde på dagis medan personalen låser och går hem.

Ettårsavdelningar stinker av den nya dagislukten bajs för att personalen inte hinner byta blöja. Då hinner man knappast klä på och ta ut barnen heller, och tur är kanske det, eftersom mördare och våldtäktsmän lurar i buskarna. Här är övergrepp något att räkna med både ute och inne. Olyckstillbuden står som spön i backen, men föräldrarnas förtroende är absolut.

Ropen skallade. Daghem åt alla. Det fick vi och det har vi. Det personliga ansvaret bortrationaliserades. Föräldraskapet reducerades till en underhållningsindustri.

Att göra små barn hemlösa vid ett års ålder är inte bara helt okej, som det heter nuförtiden; det är ordningen för dagen. Att peppra dem med infektioner i en klart hälsovådlig miljö är också helt okej (även om få vuxna skulle vilja gå i däck var tredje vecka på grund av evinnerliga smittsamma sjukdomar på arbetsplatsen). Ingen ettåring i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin "flock", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet.

Jag minns hur jag förundrades på 1980-talet, när ropen skallat rätt framgångsrikt och dagis började bli legio. Mödrarna hade förmåtts anamma manssamhällets normer. Patriarkala samhällsekonomiska krafter hade lärt dem förväxla kvinnans frigörelse och självförverkligande med ett barnfritt liv. Lika flata som skrämda lät de sig avhändas glädjen över och det synnerligen utvecklande personliga ansvaret för sina små barn, som helst skulle in på dagis som krypbebisar.

Då dök det första gnället upp om hur jobbigt det var att lämna och hämta. Jag förstod först inte vad det handlade om. Lämna? Hämta? Men hela dagen, då? Vad upplevde barnet, när det lämnats? Vad hade hänt med barnet, när det hämtades?

Vart tog vardagen vägen, det gemensamma livet, det gemensamma hemmet? Vart tog den sorglösa barndomen vägen, den ljusa kontakten, den självklara närheten? Om man lämnar sin hund i en hundgård hela dagarna, vart hör då hunden? Vart försvann hemhörigheten? Vart försvann själva hemmet, fristaden, platsen på jorden dit både barn och hund kom för att leva och bo? Hur kunde vuxna, nyblivna föräldrar godta och aktivt arbeta för dessa brutala separationer varje dag för att inte ha en aning om vad deras barn genomlevde under tiden?

I slutet av 80-talet bodde jag i New York. I tidningen den gången stod det om en pappa, som skulle lämna sin tvåårige son på dagis på väg till arbetet som vanligt. Den här dagen var han sen och hade bråttom i morgonrusningen. Han glömde bort att den lille pojken satt fastspänd i barnstolen där bak. På eftermiddagen ringde mamma, som åkt till dagis för att hämta pojken. Var fanns deras son?

Pappa rusade till parkeringsplatsen, men det var många timmar för sent. Den lille pojken satt död i bilens bastuhetta. Pappa hade släppt ifrån sig ansvaret en liten aning för tidigt. Han hade "trott" att han lämnat barnet. Ingen fanns att stämma. Även hans liv dog den dagen.

När det personliga ansvaret inskränker sig till lämning och hämtning, är det en tidsfråga innan också detta sista, stressade och stressande, lilla ansvar försvinner.

Det kallas barnmisshandel, det som pågår. På dagis och utanför, i de spillror som är kvar av hemmet och tillhörigheten.

Barn far illa så det svider i Sveriges land. De protesterar så mycket de någonsin kan, på alla sätt som någonsin står dem till buds. De blir sjuka, de vägrar äta, de vägrar sova, de vägrar lyssna, de slår omkring sig och skriker, de skadar andra och varandra, de formligen vrålar av frustrationer som vräks över dem vareviga dag, och de lider.

På vad fler sätt kan de visa det än de redan gör?

Små barn tar stryk! Och nej, det är inte okej.

Anna Wahlgren (författare)