ÅSIKT

Så kom dagishatarna ut ur garderoben

Johan Berggren: Jag skulle inte vilja lämna mina barn hos Anna Wahlgren en enda dag

DEBATT

Nina Björks underläppsdarrande drapa i DN (30 oktober) om hur kymigt det känns att lämna på dagis fick verkligen fram dagishatarna ur garderoberna. Vi väntade bara på dagishatets grand old lady, Anna Wahlgren. Och se, i torsdagens Aftonbladet landade en osmält mental spya i vilken föraktet endast överträffas av förvirringen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Anna Wahlgren har inte haft något barn på dagis.

Högst osäkert om hon besökt något eller hört talas om någon av de utredningar som gjorts. Denna okunskap svänger hon nu som en knölpåk och skriver om dagis som om Sjöbo-Sven-Olle skulle skrivit om samtida afrikansk politik. Med hatiska fördomar och en kunskapsbank baserad på kvällstidningsartiklar.

Det känns lågt att ens behöva bemöta idiotier som att det skulle vara dagis fel med tragedin då en förrymd mentalsjuk man hoppar över staketet och knivmördar en liten flicka. Visst förekommer olycksfall och övergrepp på dagis. Inte konstigt, eftersom 83 procent av Sveriges förskolebarn går på dagis eller hos dagmamma.

De flesta av dessa händelser når också de löpsedlar från vilka Wahlgren hämtar sin bildning. Men det förekommer långt fler olyckor och övergrepp i hemmen, och de som förgriper sig är ”nära och kära”.

För den skull anser jag inte att man ska lägga ner hemmen, men det är ett faktum att många barn med socialt osäker hemmiljö upplever dagis som en tillflyktsort, och ofta är det också dagis som uppmärksammar om ett barn far illa.

Mina två barn har just gått klart dagis. Oskadda, Wahlgren! Som Nina Björk har jag också känt mig lite klämd någon gång när jag lämnat en älskling. Jag har också känt mig glad när jag lämnat, och barnet störtat till sin favoritfröken eller bästis. Eller hämtat och fått en fin present gjord på pysselstunden, eller fått höra om en fin utflykt. Blandat glad när jag fått höra att jag lagar ”nästan lika god mat som dagis.”

Det största problemet är att inte fler pappor känner sådant oftare.

Om vi delade arbetet med att ta hand om barnen, skulle både barnen och papporna må bättre – och mammorna. Men i?stället skyller hatarna på dem som faktiskt tar hand om våra barn: mammor och omsorgspersonal. De är ju svagare, bevars. Och mer lågavlönade.

En del av Björks oro, kristdemokraternas hemmafrugnöl och Wahlgrens hat kommer ur klassförakt, medvetet eller inte. Det känns jobbigt för en högutbildad/rik och fin människa att lämna sitt unika knyte av potentiell Nobelpristagare hos ett gäng arbetarklasstanter: Inte kan sånt patrask till fullo se hur fantastiskt mitt barn är?

Men det kan de. Mot Wahlgrens blinda hat vill jag ställa en seende kärlek och tacksamhet: tack Ann-Christine, Görel, Marianne, Nichtiman, Tina, Kia, Joanna och ni andra för att ni hjälpt till att ta hand om mina barn och forma dem till de förträffliga personer som de är i?dag. Vi hade inte klarat det utan er. Sverige, alltså.

Ni borde ha högre lön och bättre arbetsförhållanden, ni är värda det och då skulle ni kunna göra ert viktiga jobb ännu bättre.

Vi har i?dag ett världsunikt system som andra länders föräldrar bara kan drömma om, värt att stärka och utveckla. I Spanien och Italien löser kvinnorna den omöjliga ekvationen med arbete och barn utan tillgänglig barnomsorg med att inte skaffa barn. Är det bättre? För jag lovar, det går inte att bygga ett samhälle på att alla mammor är arvemiljonärer som sitter bakom en låst dörr och sörplar rödvin och skriver bestsellers medan de äldre syskonen tar hand om de yngre därutanför (ja, jag har som liten varit hemma hos Anna Wahlgren – inget ställe där jag skulle lämna mina barn ens en enda dag.)

Läs mer:

Johan Berggren (chefredaktör Ordfront magasin)