ÅSIKT

Hur länge sörjer barn egentligen?

Rädda Barnen: Skolan måste låta tsunamibarnen sörja färdigt

DEBATT

Kring årsdagen den 26 december hålls minnesstunder på många platser runt om i Sverige inför årsdagen av tsunamin. Vid Rädda Barnens Centrum för barn och unga i kris arbetar vi sedan lång tid med barn i sorg och har också kontakt med barnen som drabbades. Tyvärr måste vi konstatera att flera av dem inte får det långsiktiga stöd de behöver.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Han är lat!” ”Nu måste hon ta sig i kragen och gå vidare i livet.” ”Hur länge varar barns sorg egentligen?” Så kan det låta bland lärarna i skolor där det finns elever som förlorat en eller flera familjemedlemmar i tsunamin. Även om det förhoppningsvis är mera undantag än regel är det beklagligt att barn i sorg kan bemötas så okunnigt i skolan.

Att mista sin förälder när man är barn, kan liknas vid att befinna sig halvvägs upp på en klättring mot toppen av Mount Everest. Så försvinner plötsligt den erfarne färdledaren, den person man är totalt beroende av för att överleva sin vandring och nå toppen. I det läget grips man oundvikligen av en ohygglig skräck och känsla av övergivenhet.

En farmor berättar att läraren säger att hennes 11-åriga sonson är lat. Barnets båda föräldrar dog i tsunamin, och nu nio månader senare förstår inte läraren att barnet är mitt uppe i sin bearbetning av förlusten, utan tolkar hans försämrade koncentration i skolarbetet som lättja. ”Han kunde multiplikationstabellen förut, men han tappade den efter tsunamin”, säger farmor.

Nio månader efter flodvågskatastrofen undrar en 17-årig pojke. ”Hur länge ska jag behöva förklara för dem i skolan att jag inte alls har kommit över sorgen efter min syster som dog?”

När de drabbade kom hem från Thailand öppnades barn- och vuxenpsykiatrin för att ge stöd. Skolorna hedrade saknade elever med minnesstunder och gav drabbade barn ett oftast mycket gott stöd. Man talade om vikten av att ge ett långsiktigt stöd. Men redan några månader senare drogs stödet på många håll i landet in.

Rädda Barnen har bedrivit verksamhet för barn i sorg sedan 1993. Under åren har vi mött många barn som berättar om hur det blivit för dem i skolan efter en familjemedlems död.

En flicka var femton år när hennes pappa plötsligt dog. Tre månader senare funderar hon: ”Jag tror inte att någon lärare i min skola vet att pappa är död. Ingen har i alla fall visat mig att de vet”.

Flickan har sju lärare. Sju vuxna som träffar henne varje vecka, men ingen har med handling eller ord visat att de vet om att något av det värsta som kan hända ett barn, har hänt henne!

Vilket bemötande skulle hon önska sig av lärarna?

”En drömlärare skulle komma fram till mig ibland och fråga hur jag har det, och så skulle hon kolla med mig före proven, om jag behövde litet hjälp. Jag har fått så svårt att koncentrera mig sedan pappa dog, tankarna far runt i huvudet hela tiden”.

Det är inga orimliga krav: Att fråga hur det är, att erbjuda lite extra hjälp och stöd. Svårare än så är det kanske inte att bli en ”drömlärare”.

Barn i kris och sorg behöver skolans vardag. Men att skolan är ”som vanligt” innebär inte att man kan förvänta sig att barn som drabbats av en katastrof ska vara ”som vanligt”, som de var före katastrofen.

Lärare ska inte fungera som terapeuter. Men de behöver kunskaper, så att de förstår kris och sorg som det inlärningshinder det är. Det är som vuxna medmänniskor lärarna ger det bästa stödet.

Det är tungt att möta barn i kris. Skolledare och skolornas huvudmän har ett ansvar för att ge personal i skolan stöd och fortbildning, så att de bättre kan möta elever i sorg.

För att alla barn som drabbas ska få hjälp, oavsett var i landet de bor, anser vi att landstingen ska få ett tydligt ansvar för att bygga upp ett långsiktigt stöd, i form av individuellt stöd till barn, stödgrupper för barn samt stöd till familjer.

Aftonbladets artiklar om tsunamibarnen

Charlotte Petri Gornitzka (generalsekreterare Rädda Barnen), Lotta Polfeldt (socionom Rädda Barnens Centrum för barn i kris)