ÅSIKT

Var finns arbetarna?

Medelklassen sätter normen både i medier och på journalistutbildningen

DEBATT

Jag kom till Mittuniversitet i Sundsvall för att jag ville förändra verkligheten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men drömmen slogs genast i spillror. Journalistutbildningen är en spegelbild av samhället: medelklassen sätter normen, studenterna var konkurrensinriktade och statuskåta.

Under två och ett halvt år på Mittuniversitets hjärntvättarutbildning, hörde jag inte ordet ”klass” eller ”fackförening” nämnas. I stället handlade det om att se världen på medelklassens vis: i kvinnligt och manligt, i invandrare och svenskar.

Det blev jag varse när jag skrev min första krönika. Den handlade om att arbetarklassen nästan aldrig syntes på tevenyheterna. Jag fick höra att det var synd att jag tog ställning. Men om jag i stället skrivit om invandrare eller kvinnor, hade jag fått en klapp på axeln.

Nu fick arbetarklassen ett slag i ansiktet.

Det existerar inget klasstänkande hos Sveriges journalistkår. I stället handlar det om att kvotera in invandrare och kvinnor på redaktionerna för att få en vidare bild av verkligheten. Det är fel. Hur får vi en bättre journalistik när det enbart är medelklassens kvinnor, män och invandrare som ska beskriva verkligheten?

Medierna talar alltid om att arbetarbarnen har dåliga betyg. Men den som kommer från arbetarklassen vill veta vad han eller hon har för nytta av svenska, engelska och matte i sitt framtida jobb som elektriker eller undersköterska.

Om vi hade fler journalister med arbetarbakgrund skulle vi inse att skolan är medelklassens institution, och att lärarna oftast inte behärskar arbetarklassens sätt att tänka.

Men tyvärr skulle det vara ”att ta ställning”.

Däremot talar journalister gärna om att killar tar mer plats i klassrummen än tjejerna.

Då är du neutral.

Bevisen på att journalister inte vet vad klass är, är många.

Förra året läste jag till exempel en artikel i Sundsvallstidningen Dagbladet. Det visade sig att det var flest kvinnor inom vård, skola och omsorg som sökte friår. Journalisten la fokus på att det var flest kvinnor som sökte friår, och ställde frågan: Varför är det så många kvinnor som söker friår?

Frågan hon borde ha ställt är: Varför söker så många arbetarkvinnor friår?

Då hade artikeln handlat om de dåliga arbetsvillkoren i den offentliga sektorn.

En yngre kvinna på utbildningen trodde att arbetarklassen var alkoholister och hemlösa.

En annan kille sa ”nu har jag fått reda på hur det känns att vara arbetarklass”. Han hade bott i Nacksta utanför Sundsvall, där majoriteten är studenter och invandrare.

På vilket sätt tillhör de arbetarklassen?

Klass är ett sätt att tänka. Det handlar inte bara om inkomst, politisk partitillhörighet eller facklig tillhörighet. Det handlar om vilka värden vi tillskriver livet.

För arbetarna är jobbet viktigast, att tjäna pengar så de kan försörja sin familj. Samtidigt måste man trivas med sitt arbete och sina jobbarkompisar. Männens största intresse är ofta motorsporter och kvinnorna älskar att sköta om och inreda sina hem. Kvinnor och män har tydliga roller.

På högskolan har jag mött personer som talat om att arbetarklassbarn har sämre betyg och att gymnasiets industriprogram och fordonsprogram har låg status.

Men det talas aldrig om hur bra industrieleverna är på att svetsa eller hur mycket glädje eleverna på omvårdnadsprogrammet kan skänka gamla människor. Samtidigt skulle ingen komma på tanken att håna någon för att han inte ens byter däck på bilen själv.

Inte heller skulle någon komma på tanken att det finns många elever på natur- och samhällsprogrammen med oerhört dåliga betyg.

Arbetarklassen förtrycks i medievärlden – och journalistutbildningarna förstärker det.

Sofie Wiklund