ÅSIKT

Kvotering är farligt

Gunnar Strömmer och Luciano Astudillo: Fler invandrare söker till högskolan om de får rätt information

1 av 2
DEBATT

Den 21 december kommer Svea hovrätt med sin dom i fallet om etnisk kvotering vid Uppsala universitet.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Två unga kvinnor med föräldrar födda i Sverige nekades höstterminen 2003 plats på juristutbildningen trots bättre betyg än 30 sökande med ”två utlandsfödda föräldrar” som kvoterats in. Kvinnorna stämde universitetet, som fälldes för etnisk diskriminering i tingsrätten. Domen överklagades, och nu är det alltså hovrättens tur att säga sitt.

Fallet är viktigt. Det slår fast att alla människor är lika mycket värda. Ingen ska acceptera att bli bortsorterad på grund av sin etniska tillhörighet. Det viktiga arbetet för mångfald och mot snedrekrytering får inte bedrivas på ett sånt sätt att det kränker andra människor.

Men fallet har även mobiliserat dem som vill ha etnisk kvotering och annan positiv särbehandling. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) vill öppna upp för etnisk registrering och diskriminering ”för goda syften” på arbetsmarknaden. I dagarna har Centrum mot rasism och Sveriges förenade studentkårer (SFS) dragit igång en kampanj för att det ska bli tillåtet att kvotera studieplatser på högskolan efter bland annat etnisk bakgrund.

Men det är inte bara fel att sortera människor på etnisk grund. Det är också svårt och farligt. Vi är ganska överens om vilka som är män respektive kvinnor. Men när vi talar om invandring flyter religion, hudfärg, etniskt ursprung och nationalitet ihop.

Särbehandlingsförespråkarna har mycket att reda ut: Vem ska bestämma vad vi är? Vilken bakgrund ska ge företräde? Ska vi registreras efter ras som i USA? Hur länge ska människor stämplas som ”invandrare”?

Utan etnisk kvotering har andelen nybörjare i högskolan med utländsk bakgrund totalt sett ökat under de senaste åren. Läsåret 2003/2004 var andelen 14 procent. Det är ungefär samma andel som i hela samhället. Däremot finns tydliga skillnader mellan olika invandrargrupper och olika utbildningar. Och den sociala snedrekryteringen består, vilket är en stor förlust för hela samhället.

I dag har invandrartjejer generellt bättre gymnasiebetyg än svenska killar. Killar som grupp, särskilt de med utländsk bakgrund, halkar efter. Men det seriösa är väl att ta itu med problemets rot – grund- och gymnasieskolan – inte att börja trixa med urvalsreglerna till högskolan? Och om högskoleprovet, som en del påstår, diskriminerar invandrare bör man väl göra något åt detta, inte dra till med kompenserande diskriminering av andra?

Det gäller dessutom att lyfta fram alla de högskolor som arbetar seriöst med rekrytering och når verkliga resultat utan kvotering. Det handlar om förberedande collegeutbildningar, språkår, fadderverksamhet, riktad annonsering, samarbete med grund- och gymnasieskolor och arbetslivet och så vidare.

Andra bör uppmärksammas i avskräckande syfte: Till exempel ville Journalisthögskolan i Göteborg (JMG) förra året kvotera in sökande med ”utomnordisk bakgrund” trots att man bara hade genomfört ett gymnasiebesök i invandrartäta Angered samt medverkat vid en utbildningsmässa för gymnasieelever.

Att bryta diskriminering och segregation är vårt samhälles viktigaste uppgift. Men etnisk kvotering och annan särbehandling leder bara till nya orättvisor. Indelningen i svenskar och invandrare – vi och dom – cementeras fast. Vi får mer diskriminering, inte mindre.

Gunnar Strömmer , Luciano Astudillo