ÅSIKT

Snyggt skött, Barbro?

Ida Lindqvist: Svenska myndigheter behandlar flyktingar på omänskligt sätt

Omänskligt lidande ”Aldrig trodde jag att adet här kunde hända i mitt land”, skirver frilansjournalisten Ida Lindqvist och fortsätter ”Sverige tar sig friheten att behandla flyktingar på ett sätt som vi absolut inte skulle göra om det gällde svenskar i nöd. ”Jag tycker även att det är dags att våga tala om vad detta egentligen handlar om, nämligen rasism”.
Foto: HANNA TELEMAN
Omänskligt lidande ”Aldrig trodde jag att adet här kunde hända i mitt land”, skirver frilansjournalisten Ida Lindqvist och fortsätter ”Sverige tar sig friheten att behandla flyktingar på ett sätt som vi absolut inte skulle göra om det gällde svenskar i nöd. ”Jag tycker även att det är dags att våga tala om vad detta egentligen handlar om, nämligen rasism”.
DEBATT

Har du upplevt en avvisning, Barbro Holmberg? Lever jag verkligen i ett demokratiskt land vid namn Sverige? Eller är mitt Sverige som jag trott på en enda illusion?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Varför dessa frågor? Jo, jag har sett det med egna ögon hur vi fastbinder armar och ben på gamla och sjuka flyktingar som kämpar för att inte slippa tvångsplaceringar på flygplanet som för dem tillbaka till diktaturer. Jag har mött gömda familjer som är så rädda för svensk polis att de skakar så fort de hör sirener tjuta. Jag överdriver inte.

Jag kan inte glömma en liten pojke som vid ett paniktillfälle satte på sig cyklop för att skydda ögonen då svensk polis med skällande hundar hotade med att spruta in tårgas om inte dörren öppnades.

Aldrig ­trodde jag att det här kunde hända i mitt land.

Flyktingpolitiken är ett hett ämne i media den senaste tiden. Nya lagar har trätt i kraft. Det är bra, men den svenska regeringen tvingas inte stå till svars. Avvisningsmetoderna som idag tyvärr används måste upp till ytan. Jag anser att skattebetalarna i Sverige har rätt att få veta var en del av deras skattepengar tar vägen.

Jag tycker även att det är dags att våga tala om vad detta egentligen handlar om, nämligen rasism.

Sverige tar sig friheten att behandla flyktingar på ett sätt som vi absolut inte skulle göra om det gällde svenskar i nöd. Vi skulle aldrig skicka tillbaka familjer till säker tortyr eller död. En sak till: Vi skulle framför allt inte låta våra barn ligga sondmatade i månader!

Smaka då på ordet rasism – det är just det de handlar om!

Vid flera tillfällen har jag talat med ansvariga på Migrationsverket. Ibland har jag följt med flyktingar för att träffa handläggare på Utlänningsnämnden. Det var först då som jag insåg vilka vi hade att göra med. Deras nonchalanta och kalla bemötande gentemot mig och framför allt mot flyktingarna fick mig att må illa.

En annan aspekt är integrationsfrågan. Våra politiker talar ofta om hur viktigt det är att invandrare känner sig trygga och hemma här i ­Sverige.

Är det möjligt att de människor som mot all förmodan får uppehållstillstånd, någonsin kommer att känna förtroende för Sverige? Hur förhåller man sig till ett land som har låtit deras barn ligga apatiska i månader och som har skickat tillbaka släktingar och vänner till hemlandets diktaturer?

Tillvägagångssättet svenska myndigheter använder sig av vid avvisningar och i dialoger med flyktingar är rent omänskliga.

Inte nog med det så bryter den svenska staten gång på gång mot barnkonventionen vid behandling av flyktingbarn.

Min önskan är att Migrationsminister Barbro Holmberg kunde närvara vid en avvisning och med egna ögon se den förtvivlan och dödsskräck som de här människorna tvingats utstå. Möta föräldrarna till barn som ligger i sängen som om de vore döda, känna på deras utmärglade kroppar och se liggsåren som inte blir omskötta som det ska.

Jag är fullt medveten om att vi inte kan hjälpa alla människor som söker asyl, men det är inte ett skäl till att behandla människor på det fruktansvärda sätt som sker idag.

Det är dags för svenska myndigheter att bekänna färg, erkänna brister och faktiskt göra något åt dem.

Lever jag verkligen i ett demokratiskt land vid namn Sverige?

Ida Lindqvist (frilansjournalist)