ÅSIKT

Centralismen, DDR och de gamla ordens återkomst

P-O Olsson: DDR-kulturen har gjort comeback

Foto: AP
DEBATT

När DDR och Sovjetunionen fanns var det lätt att känna igen centralismens ord. Sa man "folkdemokrati" så visste vi genast att man försökte dölja något. Därmed gjorde "den reellt existerande socialismen" nytta som korrektiv i den demokratiska världen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Vi tvingades använda ord som betydde något. På samma sätt visste vi att Reagans "freedom fighters" i El Salvador var mördare.

Men nu har DDR-kulturen gjort comeback. Fraser som "Ökad måluppfyllelse!" skulle med fördel kunna läsas på stora affischer med socialrealistiska, betongmuskulösa arbetare och arbeterskor med hammare och skäror i händerna. Retoriken är ofta hämtad från militären: "uppdrag", "avrapportera", "strategi", "säkra", "målbild", "ledningsgrupp", "stabsfunktioner" etc.

Man talar mycket "ledarskap". Det finns ingen inskränkning i hur positivt det är att tala om "ledare". Det har inte talats så mycket om ledare sedan 30 april 1945. Ingen skulle dock våga prata om ledarskap på tyska.

Denna retorik är bekant för alla som arbetar i stora organisationer.

Det måste innebära att det har hänt något i de styrandes syn på världen. En ledare förutsätter att det finns människor som ska ledas, eftersom de inte själva vet vad de ska göra. Man har en hierarkisk världsbild. Några få människor däruppe tänker ut något som de många därnere får i uppdrag att utföra.

Den gamla hederliga demokratiska centralismen är här igen.

I början av nittiotalet hade förvaltningar och politiska nämnder fortfarande ambitionen att platta till organisationer och menade att besluten skulle tas av dem som utförde arbetet, eftersom det var effektivt och gav meningsfullhet och tillfredsställelse.

När de stora nedskärningarna inträffade behöll man retoriken, men införde centralism. Inte kunde man lämna över besparingarna åt dem därnere, de bevakar ju bara sina egna intressen.

Sedan 4-5 år är centralismen den rådande ideologin tillsammans med en centralistisk, militär retorik.

Parallellt med denna process har man byggt upp en byråkrati, vars uppgift är att administrera, utvärdera och dokumentera - sig själv. Pengarna förs över från kärnverksamheten till alla de byråkrater och ekonomer som sticker in sina sugrör i pengaflödet.

Det behöver inte nödvändigtvis vara byråkrater utanför verksamheten, det är ofta vi själva som måste "dokumentera" och "kvalitetssäkra" i stället för att utföra vårt arbete. Själva flödet av dokument utgör en egen process som måste försörjas med resurser och som föder ett inte litet antal människor.

Tillbaka till orden. Det är faktiskt så att orden betyder något.

När man säger "uppdrag" har man också sagt att de som ska utföra uppdraget inte ska tänka själva, för det har andra redan gjort. När man säger "utöva ledarskap" har man också sagt att det gäller att följa någon. När man säger "ökad måluppfyllelse", har man också sagt att det ska ske utan att det kommer mer pengar (de kommunala budgetmålen kommer nämligen först).

Något samband mellan de resurser man anslår och det arbete man vill ha utfört föreligger nämligen inte. Det är bara en fråga om vilja att lyda.

Det är inte gamla kryptokommunister som nästlat sig in i maktstrukturerna. Det är i stället en ohelig allians av den nya byråkratklassen, Jan Björklundare, karriärsossar och Svensk Näringsliv som utgör kärnan.

Det är denna språkliga och därmed ideologiska vilsenhet som gör det möjligt för Tomas Bodström att inskränka demokratin för att rädda den, för Laila Freivalds att tala om "upprensningsaktioner" i stället för motstånd i Irak, för Lars Ohly att först vara "kommunist" men sedan inte vara det, för Fredrik Reinfeldt att vara ledaren för det "nya arbetarpartiet" etc.

Det intressanta är att samtidigt som man pratar mycket om att sprida demokratin över världen - med bomber om det behövs - accepterar man utan vidare tillståndet i världens största diktatur: Kina.

Man springer benen av sig för att starta företag i landet med världens sämsta arbetsmiljöer och där man årligen avrättar minst 3000 människor. Lars Leijonborg uttrycker stor beundran för den kinesiska arbetsmoralen, Göran Persson gillar stabiliteten.

Och visst går det ihop. I Kina har man ju den härliga demokratiska centralismen, kapitalismen har förenat sig med stalinismen.

Så hänger allt ihop. DDR är tillbaka på banan.

P-O Olsson (gymnasielärare)