ÅSIKT

Här föds dagens nyhetsjournalistik

Liselotte Englund: Tågolyckan för 50 år sedan skapade ett trendbrott

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Stora och små olyckor har genom åren kommit att påverka mediernas arbetssätt. När Radiotjänst – som det då hette – för femtio år sedan skulle rapportera om en fasansfull tågolycka i Bergslagen, tog man till grepp som tidigare inte använts. Telefonintervjun kom att skapa en ny trend för snabbare och ”närmare” nyhetsrapportering.

Fredagen den 13 januari 1956 rusade ett skenande malmtåg med bromsfel fram på spåret mellan Kopparberg och Ställdalen,. Malmtågets Lok 405 med tunga vagnar, for med ett gnistregn runt hjulen, förbi Ställdalens station där tågmötet skulle ha skett. Vid stolpe 98 kom kraschen som krävde 20 liv. Tolv av de förolyckade var skolbarn på väg hem från Kopparberg. Fem av dem kom från samma klass.

Radion var ensam nyhetsförmedlare under olycksdagen. Tidningsreportrar var på plats, men fick inte ut sina rapporter förrän i nästa dags utgåva. Televisionen hade ännu inte gjort sitt intåg i de svenska hemmen.

Nu hängde allt på radion. Nästan alla medarbetare hade gått hem från redaktionen. Som så många olyckor och katastrofer inföll denna på ”obekväm arbetstid”.

Tänk bara på Göteborgsbranden i All Helgona-helgen och på tsunamin förra julen när i alla regeringsledamöter verkade vara lediga, och medierna fyllda av vikarier.

Ställdalenolyckan skedde sent på eftermiddagen. Det dröjde drygt två timmar innan Ekoredaktionen kunde börja rapportera om tågolyckan. Den nytillträdde Ekochefen Per ”Pepe” Persson kallade in Bengt Feldreich för att från radiohuset göra en telefonintervju med jourhavande stins i Kopparberg. Intervjun inleddes på aktningsfullt femtiotalsvis med ”Goddag” och avslutades med ”Adjö”.

Samtidigt blev den en skakande ögonvittnesskildring i en genre som så småningom blev vägledande för radions nyhetsarbete.

När Ekot rapporterade från Göteborgsbranden 42 år senare vandrade reportern på plats genom den brandhärjade lokalen och gav sin egen starka ögonvittnesskildring av olycksplatsen. För magstarkt, tyckte vissa. Storartad journalistik, tyckte andra. Ordvalen var inte så långt ifrån de som beskrev synen längs Ställdalens banvallar.

Vilka ord kan egentligen användas för att skildra det ofattbara? Kanske är det inte mediernas skildring som är för magstark, utan själva händelsen som är outhärdlig.

Bergslagsposten utkom dagen efter tågolyckan med ett extranummer på den normalt utgivningsfria lördagen Artiklarna rymde många förstärkande ord, som massakrering, lemläsningar, slagfält, jämmer och stönanden.

Beskrivningen i Bergslagsposten, och även kvällspressen, skulle med dagens termer betraktas som etiskt och moraliskt tveksamt. Vid studier av senare decenniers olycks- och katastrofjournalistik brukar konstateras att de lokala medierna håller en lägre profil än de nationella. Att ortstidningen i större utsträckning värnar om de drabbade i sin beskrivning av händelsen. I fallet Ställdalen och Bergslagsposten var det nästan tvärtom. Till tidningens försvar kan sägas att bildmaterialet var mycket skonsammare än kvällspressens.

Aftonbladets förstasida dominerades av ett klassfoto med de omkomnas inringade ansikten. Ett pressetiskt spektakulärt grepp, som inte var ovanligt för sin tid.

Samma sätt att tillkännage de omkomna upprepades drygt 30 år senare av bland andra SVT:s Aktuellt efter Måbødalsolyckan i Norge, där ett klassfoto med barn från Kista visades, med röda ringar runt de omkomna barnens ansikten.

Ett samhälle som inte vet något om sitt förflutna lider av kollektiv minnesförlust. Detsamma kan sägas gälla en yrkeskår. Jag tror det är oerhört viktigt att som journalist veta hur journalistik har bedrivits genom tiderna, vilka framsteg och misstag som gjorts, vilka lärdomar man har – eller borde ha - dragit.

Varför ser dagens katastrofjournalistik ut som den gör? Vad påverkar dess utveckling?

För mig var det förvånande att upptäcka de påfallande likheter med dagens rapporteringssätt som dominerade mediebevakningen av Ställdalenolyckan för snart 50 år sedan.

Lok 405 rullar fortfarande. Ommålat, men som en påminnelse av den historia vi behöver känna till för att tolka nuet och påverka framtiden.

Liselotte Englund (vetenskapsjournalist och medieforskare)