ÅSIKT

Min skolkamrat försvann 1984 ...

Nalin Pekgul: Men mycket har hänt sen dess - kulturell bakgrund är inte längre en förmildrande omständighet för mord

Mordet på Fadime Sahindal har lett till ökad uppmärksamhet kring hedersmorden. Bilden är från begravningen.
Foto: Peter knopp
Mordet på Fadime Sahindal har lett till ökad uppmärksamhet kring hedersmorden. Bilden är från begravningen.
DEBATT

I fredags mottog Soleyman Ghasemiani det pris till Fadime Sahindals minne som årligen delas ut av hennes minnesfond. I motiveringen angavs hans långvariga engagemang till stöd för hotade unga invandrarkvinnor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Första hedersmordet som kom till rättslig prövning i Sverige var när den kristne palestinske fadern mördade sin dotter för att hon ville gifta sig med en muslimsk man. Tingsrätten i Lindesberg tog hänsyn till mannens kulturella bakgrund och dömde honom för dråp istället för mord.

Många av oss kvinnor, som är födda i länder där hedersmord förekommer, blev väldigt upprörda över att vi inte kunde räkna med att våra liv har samma värde som våra svenska vänners.

Det betydde mycket för oss att Soleyman Ghasemiani i sin artikel i GP kunde sätta ord på vår vrede.

I kulturerna i Mellanöstern och kring Medelhavet har en familjs heder sedan urminnes tider förknippats med döttrarnas oskuld och sedesamma leverne.

Enligt traditionen hotas en familjs heder av att flickan lever ett "osedligt" liv.

Vanäran kan också bestå i att den unga kvinnan vägrar att gifta sig med någon som släkten har utsett utan gifter sig med någon som hon väljer själv. Släktens heder kan återupprättas om kvinnan avrättas.

Jag vet att omgivningen än idag i Sverige visar förståelse för dem som mördar unga kvinnor när dessa har vanärat sin familj.

Första gången jag hörde talas om att unga svenska flickor dödas av sina familjer var 1984 när en av mina arabiska skolkamrater försvann från skolan och det senare sades att hon hade skickats till hemlandet och mördats. Jag var upprörd och tyckte naturligtvis synd om henne men samtidigt tog jag för givet att det var ohjälpligt eftersom familjen hade starka band till Marocko och jag inte trodde att det svenska samhället kunde lägga sig i vad som hände där. På något sätt hade jag förståelse för att mordet var en konsekvens av att hon hade trätt över gränserna inom sin kultur.

Ändå var hennes brott inte större än vilket litet tonårsuppror som helst. Hon var intresserad av killar, klädde sig lite utmanande och var ute sent på kvällarna.

En viktig anledning att jag överhuvudtaget började fundera över att tystnaden kring den här frågan måste brytas, är att jag hade svenska väninnor i SSU att prata med. Vi kom varann så nära att jag kunde berätta om hur det pratades om heder bland invandrare från Mellanöstern och Nordafrika utan att behöva känna mig som en svikare gentemot mina landsmän.

Mina svenska vänner kunde se problemet utifrån och ansåg att det var oacceptabelt med det förtryck som drabbade invandrartjejer.

Till slut bestämde vi oss för att ta kontakt med Tvärdrags dåvarande redaktör Ingvar Persson för att få hjälp att väcka uppmärksamhet kring frågan. Han trodde på oss och tillsammans försökte vi att försiktigt föra fram frågan men de svenska medierna var inte ett dugg intresserade. I dag läser jag i tidningarna besvikna människor som undrar varför det inte händer någonting och flickorna lämnas åt sin öde. Till dem vill jag säga att det har hänt väldigt mycket sedan 1984. Kulturell bakgrund är inte längre en förmildrande omständighet vid ett mord. Poliser, lärare, socialsekreterare och vårdcentraler är medvetna om att hedersrelaterat våld förekommer.

Den uppmärksamhet som mordet på Fadime Sahindal fick och den ställning den svenska regeringen tar för invandrartjejer har också påverkat andra länder. I Storbritannien har tjejer försvunnit under många år utan att vare sig polis, media eller politiker har ansett att detta är ett brittiskt problem. Attityden har varit att invandrare får lösa sina problem själva. Förhållandena är likartade i Tyskland, Holland och Frankrike, tre länder som jag har egen kunskap om. I Storbritannien har polisen med hänvisning till Sverige startat förundersökningar av över hundra fall där unga tjejer har försvunnit.

Jag är glad och stolt över att förtrycket mot unga invandrartjejer har uppmärksammats och att värderingarna inom olika invandrargrupper börjar förändras.

Bland kurderna t ex har de unga kvinnorna större frihet i dag än för 20 år sedan. När jag vid 26 års ålder och ogift flyttade hemifrån fick flytten hållas hemlig för alla släktingar och deras vänner. I dag träffar jag många unga kurdiska kvinnor som har flyttat

hemifrån antingen för att bo själva eller tillsammans med en pojkvän utan att världen rasat samman.

De har sina familjer bakom sig och ingen annan i den egna gruppen vågar ifrågasätta deras sätt att leva.

Nalin Pekgul (Ordförade S-kvinnor)