ÅSIKT

I dag mobbar vi feminister

Peter Eriksson: Och när Miljöpartiet bildades beskrevs vi som virriga tokar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Har vi inte kommit längre?

Det är vad jag tänker när jag för femtioelfte gången slår upp kvällstidningen och ser jämställdhetsförespråkare och feminister i olika nidbilder, eller läser kommentarer om galna feminister och en jämställdhet som ”gått för långt”.

Som om det någonsin kan gå för långt i arbetet för att ge alla förutsättningar och frihet att forma sitt liv på det sätt man själv önskar.

Jag var en av de sista i min rörelse att kalla mig feminist. Jag har alltid haft svårt för etiketter av olika slag och just feminismen har haft ett akademiskt och teoretiskt skimmer över sig.

Samtidigt är det svårt att vara stöddig när man själv har dåligt samvete för att under senare år ha varit alltför mycket frånvarande pappa och make. Men i takt med att mina döttrar växt och blivit äldre, i takt med att ha blivit mer medveten om hur möjligheterna för kvinnor beskärs genom utseendefixering, könsroller, hot och våld så har det blivit mer naturligt att också kalla sig feminist.

För vad annat ska man kallla sig när kvinnor än idag behöver vara rädda för att gå ut, rädda för våld och våldtäkter, och inte ens kan vara trygga i sitt eget hem?

Under våren visade SVT ett program som porträtterade ledande feminister i landet som skogstokiga. Plötsligt var landets kvinnojourer och stödorganisationer lovligt byte. Sedan följde klappjakt på före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg och fi -medlemmar.

Nidbilder i tidningar och starkt vinklade reportage har karaktäriserat porträtteringen av den feministiska rörelsen. Feministiskt initiativ har beskrivits som en samling galenpannor.

Jag minns när Miljöpartiet bildades, vi skrevs ned, skämdes ut och målades upp som virriga tokar. Vår dåvarande gruppledare i Luleå kallades öppet för hora mitt under ett möte i kommunfullmäktige. Anledningen var att hon inte ställde upp på den traditionella höger-vänsterskalan.

Ett annat exempel på förlöjligandet var när Eva Goës motståndare porträtterade henne som en gås på affi scher som sattes upp runt om i Härnösand.

Nu är det legitimt att kalla företrädare för fi för ”yra höns”, ”fårskockar” eller blodtörstiga manshatare. Bildspråket som funnits är avslöjande.

Män ska inte kallas djur, men kvinnor får tydligen det. Har vi inte kommit längre?

För mig handlar feminism om frihet.

Frihet för alla att leva det liv man vill och vara den man är. Frihet att förverkliga sig själv som kvinna eller man. Frihet att gå ut utan att vara rädd. Så visst är jag feminist.

Efter SVT:s ”granskning” av feminismen, var det som om en dammlucka öppnades i den svenska debatten. En bokstavlig backlash fi ck plötsligt fritt flöde att generalisera såväl feminismen som feminister, på ett sätt som både tystat och skrämt bort människor från debatten.

Över en natt blev det plötsligt möjligt att likställa feminismen med en rörelse för organiserat manshat.

Det börjar bli hög tid att gnugga gruset ur ögonen. Medan mediekampanjen mot feminismen pågått har nämligen verkligheten rullat på som vanligt. Feminism är alldeles för stort och viktigt för att reduceras till ett skruvat tonläge och grovt tillyxade tillmälen i media.

Miljöpartiet de gröna har, trots drevet mot feminismen, drivit en rad sakfrågor framåt under året som gick. Därför kommer det äntligen ett reglerat statligt stöd till landets kvinnojourer, där våldsutsatta och hotade kvinnor kan få en fristad. Även Rikskvinnocentrum kan förstärka sitt arbete.

Det är tråkigt att se hur samma mekanismer som vi en gång fick kämpa mot, idag upprepas mot feminismen.

Samhällsdebatten måste i framtiden bli bättre på att hantera frågeställningar som faller utanför den vanliga ramen.

Vi vill fortsätta utmana de övriga partierna i feministiska frågor.

Frågan är om de övriga partierna med sin tystnad tänker fortsätta godkänna att feminismen devalveras till en hackkyckling eller om de antar utmaningen.

Peter Eriksson (Språkrör Miljöpartiet de gröna)