ÅSIKT

Hjörne gör som han vill

Pär-Arne Jigenius: Centern kan inte behålla makten över sålda ledarsidor

DEBATT

När centern sålde sin tidningskoncern var ett av försäljningsvillkoren att den politiska linjen skulle vara oförändrad. Oavsett om den nye ägaren hade socialistisk eller konservativ profil skulle den gröna färgen behållas på åsiktsplats.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Nye ägaren Peter Hjörnes bolag Stampen äger den största delen av centerns gamla tidningskoncern.
Foto: MAGNUS SUNDBERG
Nye ägaren Peter Hjörnes bolag Stampen äger den största delen av centerns gamla tidningskoncern.

Från tryckfrihetssynpunkt är det märkligt att en tidningsägare som led i en affärsuppgörelse förbinder sig att låta sina helägda tidningar driva en annan politisk linje än han själv företräder.

Men tro inte att detta är ett nytt påhitt av centerns partisekreterare. Lars Johan Hierta startade Aftonbladet 1830 och det blev snabbt den ledande tidningen i Sverige. År 1851 sålde Lars Johan Hierta Aftonbladet för 75 000 kronor till litteraturkritikern och filosofie doktorn C F Bergstedt. I köpeavtalet fanns en klausul om att Aftonbladet också i framtiden skulle följa samma politiska kurs som hittills.

Men det dröjde inte länge förrän Hierta fann att Aftonbladets nya ägare drev en försiktig och färglös linje både på ledarplats och i nyhetsförmedlingen. Under Hiertas tid hade Aftonbladet präglats av politisk radikalism och journalistisk kvickhet. ”Magister” Bergstedt stod för en grå och akademisk ledarsida och journalistisk försiktighet. Upplagan sjönk och Hierta kunde inget göra trots den vackra klausulen i köpeavtalet.

Om några år får väl centern lära sig samma läxa som Hierta gjorde för 155 år sedan. Man kan inte konservera en tidnings politiska linje

i ett avtal på samma enkla sätt som man exempelvis i ett kontrakt fastställer en viss räntesats.

Man kan inte äta kakan och behålla den; man kan inte med god vinst sälja sina tidningar och för all framtid tro sig behålla kontrollen över tidningens själ.

Varför gick då det liberala tidningskonsortiet med på att köpa centertidningarna för fullt pris och samtidigt avstå från makten över tidningarnas politiska linje? En förklaring är att en tidnings politiska linje numera är mindre betydelsefull. Förr var opinionsbildningen ofta huvudorsaken till att man startade en tidning, i dag har ledarsidans betydelse minskat samtidigt som tidningens betydelse som affärsrörelse ökat.

Ägare som har svårt att framgångsrikt driva en tidning affärsmässigt tröstar sig inte med den opinionsmässiga utdelningen. Det var därför LO ledsnade på att täcka förlusterna för A-pressen och det var därför näringslivet sålde det moderata flaggskeppet Svenska Dagbladet.

Den norska tidningskoncernen Schibsted utger utan att darra på manschetten en konservativ och en socialdemokratisk tidning i Stockholm: Svenska Dagbladet och Aftonbladet. De gamla ägarna har emellertid inte helt lämnat sina tidningar utan är minoritetsdelägare med ansvar för att bevara tidningarnas respektive politiska linje. Det är en viktig skillnad mot centern som valde att helt lämna skutan men samtidigt föreskriva vilken kurs hon skall segla i framtiden.

Den viktigaste förklaringen till att konservativa Schibstedgruppen och liberala Hjörnegruppen nu utger tidningar av annan politisk färg än den egna har med mediekoncentrationen att göra. Den politiskt betingade kritiken av ökad ägarkoncentration i medievärlden har varit stark under senare år. Regeringen har gjort misslyckade försök att lagstifta mot denna mediala maktkoncentration.

Men kritiken blir mindre om konservativa och liberala tidningskoncerner lugnar regering och allmoge med beskedet att de tidningar de köper skall fortsätta med att kämpa för socialismens och landsbygdens sak! Det är en enkel och affärsmässigt genial tanke: ägarkoncentrationen ökar men den politiska diversifieringen på tidningarnas ledarplats består.

En annan variant för att minska kritiken mot ägarkoncentrationen är att utge dagstidningar som inte retar några politiska reflexer, det vill säga tidningar som helt saknar politisk linje och på en rent kommersiell grund vänder sig till alla medborgare utan att förarga någon. De två gratistidningar som nu utkommer i Stockholm är exempel på denna könlösa tidningstyp.

Det är intressant att notera att Bonniers hittills hållit fast vid den klassiska tidningsägarfilosofin, nämligen att det skall finnas en värdegemenskap mellan ägare och tidning. Bonniers svenska dagstidningar är alla av liberal kulör – och så en gratistidning utan politisk färg. Men Bonniers var en av spekulanterna på centertidningarna och det var snarare priset än den politiska kulörfrågan som fick Bonniers att avstå från affären.

Så om Bonniers tänker expandera ytterligare på den svenska tidningsmarknaden vore det nog taktiskt riktigt att överge de gamla principerna och köpa och konservera en moderat eller socialdemokratisk tidning. Det skulle ha en lugnande inverkan på Marita Ulvskog. Det faktum att Bonniers ännu inte gjort det kan vara ett uttryck för principfasthet – eller en moral som beror på brist på tillfällen.

Pär-Arne Jigenius (63 år fd Pressombudsman Göteborg)