Så tystas genierna

Redaktörer och recensenter som gått rätt utbildningar, som låtit sina medelmåttiga texter valsa runt som disktrasor på någon nykteristsponsrad folkhögskola i någon bortglömd obygd, men likafullt blivit genomskådade som oväsentliga och obetydliga och i stället ägnar sitt liv åt att hålla den syrefattiga luften kvar ännu ett varv i de kulturella rummen. De andas och lever nämligen av den där luften.

Det värsta är att de ofta hamnar på de större tidningarnas kultursidor.

Rabiata, tokblinda feminister som ska sila varenda kulturell yttring genom sitt förbannade könsfilter, som vill degradera det största och märkligaste mänskligheten har att erbjuda till en ständig genusdebatt. Här finns de akademiskt utbildade, med politiskt korrekta svar på varje ställd (och inte ställd) fråga.

Här finns de snarstuckna som låter förutfattade åsikter om person stå i vägen för ett objektivt bemötande (som om det är person och inte verk som ska bedömas) och här finns avskyn och skräcken inför den autodidakta, den självlärda konsten.

Alla som på minsta sätt hotar deras kvasimakt tystas effektivt ner. Det är den värsta sorten: nedtystarna. De som väljer att tiga ihjäl ett pågående författar- eller konstnärskap därför att de blir skrämda, skräckslagna inför urkraften, den självlärda begåvningen.

Detta är ingalunda något nytt.

Dan Andersson är en poet som i dag är en del av Sveriges kulturella arv, ett närmast obestridligt geni.

Så var dock inte fallet medan han levde. Också efter åtta böcker sågs han över axeln av etablissemanget, ställd åt sidan för i dag totalt bortglömda skriftställare. Den kulturella eliten har nästan alltid fel. Den samtida uppburna konsten är nästan aldrig den som lever vidare, som behåller sitt grepp genom tidens gång.

Dan Andersson blev betraktad som en självlärd kuf, en finnmarksbonde att inte bry sig om. Han blev refuserad och gick ständigt hungrig.

Av lärda män blev han anklagad för att ha plagierat författare han inte läst en rad av!

Men han råkade ut för de värsta också, nedtystarna, de självutnämnda kulturpåvarna som ansåg sig ha rätt att bestämma vad som är ett författarskap och vad som inte är det och som helt enkelt slängde bort hans böcker när de dök upp på redaktionerna. Anderssons mästerverk "Svarta ballader" blev inte väl mött när den överhuvudtaget recenserades:

"Formen är allt för lös" skrev en recensent. "Poesi man gärna undvarar" skrev en annan. "Mångordiga klagovisor" en tredje. Så där höll det på.

Den autodidakta konsten utgjorde redan i början av 1900-talet ett sånt hot att de lärde männen kände sig tvingade att såga eller tysta ner ett av vårt lands poetiska genier. Och exemplen kan göras längre och många fler.

Och författarna då?

Scchh " Hörde jag inte? Nej, det är knäpptyst. Som alltid i våra led!

Sveriges författare är nästan uteslutande fega stackare, så måna om sitt anseende, sina eventuellt tillskansade positioner, sina kontakter in i recensentvärlden, ängsliga och räddhågsna.

Dan Andersson dog skadedjurets död. En städerska hittade honom död i sängen sedan man glömt vädra ut hans hotellrum efter en skadedjurssanering med cyanväte.

Betänk alla jävlar som har fräckheten att hylla honom i efterhand, som förteg och förlöjligade, som vägrade ge honom hans rättmätiga erkännande och värde medan han levde, men sedan satt med i diskussionerna och nickade, hummade med på de rätta ställena. Deras skräck för det självlärda geniet kände inga gränser.

Jo, en gräns.

Dödens.

Deras efterföljare finns mitt ibland oss, i dag, på landets största kulturredaktioner.

Det är synd, för kulturen är viktigare än någonsin som en motpol till den nya tidens förbannade ytlighet.

Fördriv dem, dessa månglare, ur tid och minne. Fördriv dem ut ur de kulturella rummen.

Vem blir nästa offer för den ständigt pågående samtidens tystnad, vilka blir medelmåttornas skrovmål under vår livstid?