ÅSIKT

De ”skadade” lyckades hålla i dörren under uppvisningen

Dagbok från Afghanistan, del 5

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Efter några veckor med att lämna ingenjörerna som skulle åka hem och hämta de nytillkomna som tillhör FS11 börjar arbetsbelastningen kännas vid. Vi har mycket jobb som ska göras. Min plutonchef, tillika vagnschef, ser jag nästan inte till för alla möten och planeringar han är tvungen att delta i just nu.

Min skytt och jag jobbar i alla fall tillsammans en del. Under tre dagar var vi på övning för uppvisning av ”Capability of force”. Jag skulle köra ambulansen och han fick hoppa in som vagnschef. Uppvisningen gick ut på att visa Isafs samarbete för myndigheter, press och högt uppsatta personer. De som deltog aktivt var britter, svenskar, holländare, ANA (Afghan national army), och ANP (Afghan national police).

Det blev ett mäktigt scenario, där diverse vapen, effekter och flyg visades upp för åskådarna som verkade mycket nöjda efteråt. Vi visade även vår utrustning för dem som var intresserade.

Vår uppgift i det hela var att åka fram till två killar som ”blivit skjutna” i armen respektive benet och plocka in dem i vagnen för transport bort från eldgivningen. Det gick så där, min skytt trasslade in sig i sladdarna och kom inte ut för att kunna kontrollera att de stängde bakdörrarna på rätt sätt. Vi hade övat i två dagar så de borde ju klara sig men det gjorde de inte, dock lyckades de ”skadade” hålla i bakdörrarna så att de inte flög upp när vi körde, det hade blivit något pinsamt annars. Men ingen märkte något, så allt gick bra ändå!

En riktig motivationshöjare är att koket kommit i gång. Vi har både svenska och finska kockar som lagar underbar god mat åt oss i den lilla tillfälliga kokcontainer som skickats ner från Sverige. Detta innebär att vi nu får både lagad lunch och middag. Vi kommer att få fler nationaliteter hit framöver, men nu är det mest finnar som kommit till oss. Vi kämpar på med både svenska och engelska. En av de brittiska killarna berättade att de hade riktigt kul åt oss när de lyssnade på radion hur vi talade med varandra.

Tidigare dagboksinlägg:

Ann-Charlotte Lyman