ÅSIKT

Behöver hon verkligen tio gånger mer än andra?

Per Sundgren: När arbetarrörelsen förlorar viljan att skapa ett jämlikare samhälle förlorar den också sin själ

DEBATT

För oss som har hjärtat till vänster är det plågsamt att se hur arbetarrörelsen ägnar sig åt att göra ständigt nya självmål.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
ÅLDERDOMEN MER ÄN TRYGGAD Anitra Steen har som vd i statliga Systembolaget ett guldkantat pensionsavtal som ger henne mer än 24 miljoner kronor i pension.
Foto: LOTTE FERNVALL
ÅLDERDOMEN MER ÄN TRYGGAD Anitra Steen har som vd i statliga Systembolaget ett guldkantat pensionsavtal som ger henne mer än 24 miljoner kronor i pension.

Och nu tänker jag inte i första hand på utrikespolitiken där regeringen i stort sett tiger om USA:s krigspolitik och Israels sällsynt brutala förtryck av palestinierna. Inte heller tänker jag på att regeringen aktivt deltar i USA:s paranoida jakt på terrorister.

Vad jag främst tänker på och lider av är att arbetarrörelsen håller på att förlora sin själ. Viljan att skapa ett jämlikare samhälle.

Vänsterns väljare kräver inte att arbetarrörelsens representanter i dagens komplicerade värld ska fatta rätt beslut i varje teknisk fråga. De har i själva verket genom åren visat stort tålamod med sina ledare. Men i den grundläggande frågan om jämlikheten får kompassen inte visa helt fel.

Är det någon som i dag tror att ledningen inom arbetarrörelsen verkligen bekymrar sig över klyftorna i Sverige och världen?

Ta nu detta med Anitra Steens pension. Behöver hon verkligen tio gånger mer än en vanlig löntagare på ålderns höst? Är inte vårt behov av mat, kläder och tak över huvudet ungefär detsamma? Varför skulle det vara så komplicerat att få Anitras pension ändrad?

Det borde väl räcka med att Göran och Anitra har ett litet familjeråd och kommer fram till att vi behöver ju inte mer i pension än våra väljare. Dessvärre är det väl ingen som tror på en sådan lösning.

Det vi hittills hört från ledande håll inom arbetarrörelsen tyder inte heller på någon vilja att agera i denna fråga. I stället för att rakt svara på frågan vad de tycker om Anitras pension flackar ministrarna med blicken och börjar tala om de upprörande pensionerna i det privata näringslivet. En verkligt pinsam uppvisning i feghet och kryperi.

Att också väljarna börjat tvivla på att dessa ledare företräder deras intressen är inte underligt.

Vi måste tyvärr konstatera att vi fått en ny politisk klass. Exemplen i form av nya välavlönade jobb till avdankade politiker, innerstadslägenheter och sommarstugor, fallskärmar och pensioner, är bara alltför många.

Dessa förmåner har blivit en självklarhet för ledarskiktet inom arbetarrörelsen. Ja, det har gått så långt att man anser sig förtjänt av dessa höga löner och pensioner.

Man kan inte tänka sig att verkligheten någonsin igen skulle kunna bli så brutal att man tvingades att leva på samma ekonomiska villkor som sina väljare. Och dessvärre – och det är det verkligt oroande – finns väl inte heller bland väljarna en tro på att denna ledning ska stå för en jämlikhetsmoral. Det är här vi kan söka orsaker till politikerförakt och minskat valdeltagande.

Hur ska vi kunna få fattigt folk att lägga sina röster till vänster om inte arbetarrörelsen i handling visar att den står för jämlikhet?

Per Sundgren (61 forskar på arbetarrörelsens kulturpolitik Stockholm)