ÅSIKT

”Vi fick ta en megafon och skrika åt dem att ta skydd”

Dagbok från Afghanistan, del 7

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För ett tag sedan inträffade en explosion utanför campen.

Larmet gick, men det larm vi hade då var inte den typ som låter som en mistlur utan ett vanligt billarm, köpt på eget bevåg av driftiga soldater hemma i Sverige.

Under larmet fanns det folk som inte hörde eller förstod att det var allvar. Det slutade med att vi fick ta en megafon och skrika åt dem att ta skydd.

Så småningom inser vi att explosionen skett en bit bort. Det dröjer innan vi får klartecken att återgå till det normala innan man identifierat vad som orsakat explosionen, nämligen att estländarna sprängt någon form av ammunition och inte förvarnat oss.

Anledningen till att vi inte hade fått något riktigt larm vet jag inte, men jag antar att det beror på vårt fortlöpande problem att få hit materiel.

Nu har vi fått ett riktigt larm men bara tanken på att vi haft en så bristfällig lösning gör att man får tänka efter. Man får också hoppas att de där hemma också tänker efter och i kommande missioner ser till att de soldater de skickar ner får all den materiel de ska ha.

Annars har vi påbörjat våra "leaver" (ledighet hemma) och det skall bli väldigt skönt, men för min del är det ett tag kvar innan jag landar på svensk mark igen.

Snart ska vi avlösa besättningen i Kabul. Jag anmälde intresse och ska spendera en tid där nere som förare åt dem, det skall bli jättekul.

Trots att vi landade i Kabul har vi egentligen inte sett så mycket av staden. Hotnivån är densamma där som här i Mazar, men bomber är mycket vanligare i Kabul.

Men det känns inte som en anledning att inte åka. Det är ju en möjlighet att få röra på sig lite, och då går nog tiden mycket fortare här nere.

Tidigare dagboksinlägg:

Ann-Charlotte Lyman