ÅSIKT

Ett barns lidande räknas inte

Monica Dahlström-Lannes: Vad är priset på en förlorad barndom?

1 av 2 | Foto: HANNA TELEMAN
DEBATT

En för sexbrott dömd man, som hört skadeståndsdebatten, ringde mig och tyckte att barn som är brottsoffer inte skall ha sänkt skadestånd.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ibland kan en sexbrottsling vara klokare än domstolar som inte tycker att små barn kan kränkas eller att den första sexdebuten sker genom våldtäkt saknar betydelse.

Ju yngre barnet är desto större är sårbarheten eftersom barnet är helt oskyddat och helt utlämnat. Små människor har också känslominnen som inte alltid aktivt kan framkallas. Inte heller finns då konkreta minnen att sätta ord på, när språket infinner sig.

Som äldre mår barnet psykiskt dåligt, men av vad? Att bearbeta ett abstrakt, osynligt trauma är oerhört svårt. Filmade övergrepp som spridits över internet är en ständig pågående kränkning.

Varför skulle man inte få skadestånd för det?

Förra sommaren fastställde Göta hovrätt en livstidsdom för mord, men sänkte skadeståndet för en 14-årig flicka. Enligt domen var lidandet inte tillräckligt långvarigt. Man står knappt ut med att läsa vad flickan varit med om.

Hur kan något vara värre än att få se sin mamma misshandlas till medvetslöshet i omgångar och sedan dränkas i ett badkar? Och att därefter själv bli drogad och våldtagen i 15 timmar.

Sådana minnen kan ingen radera ut och flickan kämpar varje dag för att orka leva. Men hovrätten menade att detta inte var lidande nog och skadeståndet sänktes med 100?000 kronor.

I en intervju i tidningen Våga Se! säger flickan att det är jättejobbigt att hovrätten jämför henne med en annan flicka som varit i sin förövares våld en hel helg.

Den aktuella flickan ansågs därmed inte utsatts under tillräckligt lång tid. ”Det kändes som om de tyckte att jag inte hade lidit tillräckligt”, säger hon, trots mordet på mamman, trots dödshot och våldtäkter.

I flera fall har dömda sexbrottslingar fått resning i Högsta domstolen. Brott anses inte längre kunnat bevisas och den tidigare dömde har blivit fri.

En mamma till en utsatt flicka reflekterar över ett sådant skadestånd:

”Den dömde har suttit inne i 1160 dagar. Han får då en dagsersättning på 7?758,62 kronor. En drabbad har på grund av konsekvenserna av övergreppen en pension på 7?276 kronor per månad i netto från F-kassan, alltså 242,50 kronor per dag.

Att vara ett offer för övergrepp är i statens ögon värt i månaden det en frihetsberövad bör ha per dag. Offren har också blivit berövade sin frihet, den inre friheten, och känner sig förmodligen än mer kränkta av övergreppen.

Står 9 miljoner kronor i proportion till hans lidande jämfört med barnens lidande och smärta? Dessutom har han haft fri bostad och mat på alla skattebetalares bekostnad.”

En pojke som blivit misshandlad av sin pappa i åtta år fick

58 000 kronor i skadestånd. Från sex års ålder blev sonen kränkt och slagen. Plågad och rädd för nya slag.

Otrygghet och förlorad tillit. Skolproblem. Säkert ångest och mardrömmar. Dags­ersättningen för pojkens lidande i åtta år är 20 kronor om dagen!

En advokat som satt häktad i 17 dygn begärde 2,5 miljoner, 147?000 kronor om dagen, men fick ”bara” 8?823 kronor per dag.

Det är klart att skadestånd skall betalas ut till den som anses oskyldigt frihetsberövad. Men är en sådan kränkning så mycket större än kränkningen av ett barn?

Också offer för övergrepp förlorar arbetsinkomster på grund av övergreppens konsekvenser.

Varför är barns lidande så mycket mindre värt än vuxnas? Hur bedöms kränkningen och av vem? Vem har tolkningsföreträde?

Vad är priset på en förlorad barndom?

Monica Dahlström-Lannes (f d kriminalinspektör och sexualbrottsutredare vice ordförande ECPAT Sverige)