ÅSIKT

Vi letade igenom vagnen efter eventuella sprängladdningar

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nu är jag stationerad i Kabul för ett tag framöver. Här präglas dock inte vardagen på samma sätt av bomber och hot som uppe i Mazar. Det är mer vardag för dem och kanske är det just därför man har en annan attityd till händelserna här.

En dag var det skottlossning nere vid inrikesministeriet. Sedan hittades tre minor varav en sprängdes i en lastbil utanför vår Camp. Vår ena kock och mekanikern hörde smällen när de kom från gymmet och tog skydd.

- Jag trodde det var en raketattack, sa mekanikern efteråt.

Under veckan skulle det afghanska nyåret firas under tre dagar och när det är högtider och liknande kan det ju hända mer saker eftersom det är mer människor ute. Det gick dock relativt lugnt till, lite demonstrationer men inget speciellt som vi påverkades av.

Vi blev under veckan inbjudna till en representant från svenska staten för lite samkväm hemma hos dem. Det var annorlunda att vistas i ett fint hem med mina grova kängor och min oljiga uniform som inte sett en tvätt på ett tag. Kvällen gick mycket snabbt och innan vi begav oss hem letade vi igenom vagnen efter eventuella sprängladdningar. Vi hade haft uppsikt över den under kvällen men man kan aldrig vara nog försiktig.

Vi har en del körningar här i Kabul och många timmar får vi spendera på KAIA (Kabul International Airport). Där lastar vi av och på bagage och kontrollerar så att förvirrade passagerare hamnar rätt för att sedan eskortera dem dit de ska.

Jag trivs mycket bra här nere i Kabul och har funnit mig mycket väl till rätta i min roll som förare på Patrian här. Dock kommer jag ju snart att återvända till Mazar för att åter ingå i min ordinarie besättning men än är det ett tag kvar!

Tidigare dagboksinlägg:

Ann-Charlotte Lyman