Skivindustrin måste ompröva sin dominerande ställning

Hilary Rosen, före detta styrelseordförande och VD för RIAA, den amerikanska skivindustrins förening, sade i en artikel i The Huffington Post förra året att pengarna som mediajättarna spenderar på att försöka kontrollera konsumtionen, främst distributionen, kunde användas bättre för att möjliggöra framtida innovation och stimulera en dialog istället för konfrontation.

Måhända att ledande aktörer inom musikindustrin hävdar att de försökt föra en dialog, men med ingen eller liten genomslagskraft, men det betyder inte att man ska se det som ett dött lopp utan istället förbättra sin kommunikation och hitta nya sätt att greppa dialogen på.

Rosen påpekar även indirekt att musikindustrin varit för slö på att identifiera, ta åt sig och utveckla hållbara plattformar för att möta den uppenbara förändring som distributionen utav musik och film sett sedan penetrationen utav datorer och bredband intensifierats i västvärlden de senaste åren.

Jag tror personligen, och jag vet att andra insatta håller med, att musikindustrin i större utsträckning såg Internet som ett hot än som en möjlighet. Detta lämnade ett stort gap i vilka konsumtionsmöjligheter som konsumenterna kunde använda sig av lagligen.

Informationssamhället kan ses som en klyscha, men den är även till viss del ett faktum. Vi vill ha saker snabbt och vi har idag stor möjlighet att välja vem som kan ge oss det snabbast och till lägst pris. Skivindustrin insåg nog aldrig konsumenternas finurlighet i och med att de historiskt sett i väldigt liten utsträckning varit utsatt för någon sorts direkt konkurrens och därmed aldrig omprövat sina affärsmodeller.

Jag ser det inte som en tillfällighet att det är innovativa och risktagande teknikbolag såsom Apple som legat i spetsen för utvecklingen utav musik- och nu även filmdistribution på Internet. Många utav telecombolagen ser inte gratistelefoni via Internet som ett hot, utan som en möjlighet. De har en affärsmässigt sund syn på den utveckling som en självständig marknad aviserar och inser att man måste jobba hårt för att dra fördelar utav utvecklingen – den är trots allt obestridlig.

På andra sidan har du Sony BMG som istället för att utveckla hållbara distributionslösningar till sina konsumenter lägger resurser på att, utan att ange detta, förse sina konsumenter – de som faktiskt köper CD-skivor – med s.k. root-kits som möjliggör spionage och kontroll utav sina laglydiga konsumenter – utifall att de skulle välja att ladda ner någon låt olagligt. Detta skapar bara en större alienering mot konsumenterna och ger mer bränsle åt en diskussion som förklarar majorbolagen oförmögna att bedriva sin verksamhet på ett sätt som är acceptabelt för konsumenterna.

För vi får inte glömma att vi konsumenter utgör en viktig del utav marknaden och vad vi har för syn på vilka villkor vi ska få konsumera musik på är av allra högsta grad väsentlig ifall bolagen vill fortsätta med sin verksamhet på affärsmässiga grunder. Att det sedan finns personer som förordar gratis musik har inte förstått vilken organisation det krävs för att producera ”bra” musik, men jag vill tro att det finns en mellanlösning där skivbolag och konsument kan mötas och anse villkoren rimliga för båda parter. För att detta ska ske måste dock stora delar utav nöjesindustrin inse vikten utav att snabbare etablera en vilja hos konsumenterna att betala för varor, något som de uppenbarligen inte lyckats med i tillräckligt stor utsträckning hittills – och det går inte att endast skylla misslyckandet på konsumenternas ovilja att svälja de förslag som skivindustrin ger.

Slutligen vill jag bara påpeka att jag personligen anser att skivindustrin måste ompröva sin historiskt sett dominerande ställning på marknaden och inse att dagens marknad i mycket större utsträckning är beroende utav konsumenternas inställning till bolagen.

Måhända att min generation, 80-talisterna, är förlorad vad gäller benägenhet att köpa musik, men då får man försöka arbeta på att få nästa generation att omfamna tanken av att det känns bra att betala för musik – och det görs sannerligen inte genom ökad kontroll och stämningar utan via en bättre dialog för en fungerande affärsmodell som båda parter är tillfreds med.