ÅSIKT

Psyksjuka stängs ute

Anders Milton: Samhällets stöd är ineffektivt och huvudlöst

1 av 3 | Foto: andreas lundberg
hjälpen som stjälper Nationell psykiatrisamordning sågar hjälpen som unga med psykiska problem får i dag. ”Människor som vill arbeta slås ut från arbetsmarknaden för att samhällets stödsystem skapar huvudlösa regleringar”, skriver Anders Milton och Kerstin Evelius. (Personen på bilden har inget samband med artikeln.)
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under 2004 förtidspensionerades 4 270 personer under 35 år på grund av psykisk ohälsa. En av dem var Sofie. Under 2005 fick Sofie ny medicin och en bra samtalskontakt i psykiatrin, vilket gjorde att hon blev betydligt bättre, ja till och med så bra att hon kände att hon kanske skulle kunna börja jobba med tiden. Men eftersom hon inte kunde visa att hon kunnat jobba minst halvtid det senaste året fick hon inte skriva in sig på arbetsförmedlingen. Hon gick då till försäkringskassan, den myndighet som står för hennes försörjning – de borde väl vara intresserade av att hjälpa henne? Men där fick hon svaret att de inte har några arbetsträningsplatser för psykiskt funktionshindrade, det är kommunen som har sådana.

Så småningom hittar hon ett socialt kooperativ där hon börjar arbeta. Hon går åter till försäkringskassan för att få rehabiliteringsersättning, men de tycker inte att hennes arbete är rehabiliterande. Hon får fortsätta ha sjukersättning, och därför kan hon bara ha sin son på dagis 15 timmar i veckan, så säger kommunens regler. Av det skälet kan hon inte jobba på kooperativet 20 timmar i veckan – vilket arbetsförmedlingen kräver för att hjälpa henne.

Sofie är ett verkligt exempel, och det finns hundratals, kanske tusentals, Sofie i Sverige. Många vill, och kan, komma tillbaka till arbete – med rätt stöd. Men den fyrhövdade stödapparaten med arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården har skapat gränser och revir som ställer stora krav på psykiskt sjukas förmåga men ganska små krav på de respektive huvudmännen. Medan huvudmännen godtyckligt kan ändra regler och minska utbudet skapas allt större maskor i nätet där enskilda trillar ur och cementeras in i bidragsberoende, trots en vilja att arbeta. Det system som skulle bistå människor i att komma tillbaka har allt mer blivit ett hinder.

Psykisk ohälsa är i dag grunden till två av tre förtidspensioneringar. Varje år försvinner stora grupper av unga bort från arbetsmarknaden in i ett passivt bidragsberoende trots att många vill, och med rätt stöd, kan arbeta – kanske inte inom försäkringskassans stipulerade år, men på fyra eller fem års sikt. Idag får dessa ingen chans att återkomma, trots att de vill.

Nationell psykiatrisamordning anser att systemet med fyra olika huvudmän är ineffektivt och ibland låter organisationernas motstående intressen gå före individens behov. Dessutom försvåras användandet av evidensbaserade metoder för att bistå människor att återkomma till arbete.

Vi föreslår därför ett system där rehabilitering sker samordnat, såväl organisatoriskt som politiskt och finansiellt.

Den enskildes ställning måste stärkas. I dag har den enskilde en rätt till försörjning men inte till rehabilitering.

1. Vi föreslår att en ny tjänst, särskild rehabiliteringssamordnare, inrättas på försäkringskassan, som ska vara specialiserad och arbeta utifrån individens behov och intressen.

2. Därutöver kommer vi att föreslå att de offentliga aktörerna tvingas att bidra till finansieringen av rehabiliteringsåtgärder som den enskilde behöver även om de inte själva utför dem. Det vill säga ett system med ekonomiska incitament som gör det kostsamt att inte fullgöra sitt uppdrag att bistå människor som vill komma tillbaka till arbete.

3. Slutligen föreslår vi att kraftfulla åtgärder vidtas för att skapa en tillgänglig arbetsmarknad för personer med psykiska funktionshinder, som är arbetslösa i dubbelt så hög utsträckning som andra handikappgrupper. Vi föreslår att ett större antal skyddade anställningar öronmärks och särskilt riktas till målgruppen – som ett första steg tillbaka, eller som ett långsiktigt alternativ till reguljär anställning. Högriskskyddet i försäkringen måste användas i betydligt större utsträckning för att arbetsgivare skall våga anställa personer med psykiska funktionshinder.

Det är inte acceptabelt att människor som vill arbeta slås ut från arbetsmarknaden för att samhällets stödsystem skapar huvudlösa regleringar och snäva ansvarsområden. Nationell psykiatrisamordning efterfrågar därför en radikal förändring av systemet – nu. På det sättet kan Sofie, trots en svår sjukdom, komma tillbaka och bli en produktiv samhällsmedborgare med arbete och arbetskamrater i stället för att tvingas leva som en isolerad bidragstagare.

Anders Milton (58 Nationell psykiatrisamordnare),Kerstin Evelius (35 Utredningssekreterare)