ÅSIKT

Valutafonden styr fattiga länder

håller i trådarna Demonstranter i Washington visar sitt missnöje över att Valutafonden och Världsbanken styr villkoren för lånen till fattiga länder.
Foto: AP
håller i trådarna Demonstranter i Washington visar sitt missnöje över att Valutafonden och Världsbanken styr villkoren för lånen till fattiga länder.
DEBATT

Den internationella valutafonden, IMF, har sedan början av 1980-talet haft ett avgörande inflytande över fattiga länders politik, genom de villkor som man ställer för att länder ska få lån och bistånd.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men inför Valutafondens toppmöte i helgen är strålkastarljuset istället riktat mot institutionen själv.

Inger Björk, generalsekr. Forum Syd
Inger Björk, generalsekr. Forum Syd

I kölvattnet av Brasiliens och Argentinas beslut att göra sig fria från IMF genom att i förtid betala tillbaka sina skulder ställer sig nu allt fler frågan: Vad ska vi med IMF till?

Folkrörelser världen över har länge kritiserat IMF:s krav på skuldsatta länder. På pappret bestämmer skuldsatta länder själva över sin ekonomiska politik. Kraven som Världsbanken och IMF ställer i sina låneavtal ska hämtas från ländernas egna fattigdomsstrategier. Men i praktiken har IMF i land efter land villkorat sina lån med långtgående krav på nedskärningar inom offentlig sektor och privatiseringar av statliga företag.

Ett tydligt exempel är Nicaragua. Landet spenderar minst av alla länder i Latinamerika på sjukvård och utbildning. Trots det kräver IMF att utgifterna ska hållas kvar på samma nivå som år 2000. Nicaragua kommer därmed enligt FN inte att kunna uppfylla viktiga delar av FN:s millenniemål som att halvera fattigdomen och låta alla barn gå i skola. Andra krav från IMF har varit att privatisera ett antal statliga företag och hela pensionssystemet. När Nicaragua antog sin budget för 2005 med ”för mycket” pengar till skola och sjukvård, svarade IMF med att ställa in alla utbetalningar.

Inte nog med det. Stora delar av biståndet, däribland det svenska, är kopplat till att landet uppfyller de villkor som IMF dikterar.

Ett nej till IMF innebär därmed att mer än 10 procent av Nicaraguas statsbudget försvinner, med förödande konsekvenser för landets redan eftersatta sjukvård och utbildningssystem.

Enligt den svenska ”politiken för global utveckling”, PGU, ska all politik ha ett fattigdoms- och rättighetsperspektiv.

Det är därför uppseendeväckande att Sverige står bakom krav som motarbetar ett lands möjlighet att uppnå millenniemålen.

Men lika upprörande är att avtalet mellan Nicaragua och IMF förväg­rar det demokratiskt valda parlamentet rätten att påverka statsbudgeten. Sedan januari i år har Nicaragua åter ett avtal med IMF, men om parlamentet röstar ”fel” kommer IMF att frysa utbetalningarna igen.

Det är just sådana krav som på kort tid fått flera länder att vända IMF ryggen. Genom att betala tillbaka sina lån gör de sig fria från Valutafondens inflytande över deras ekonomiska politik. Detta är ett sundhetstecken. När ekonomin går bra finns ingen anledning att vara beroende av pengar från IMF. Men för IMF medför mångmiljardbelopp i uteblivna räntor krav på att dra ner på en verksamhet som till stor del finansieras just med ränteintäkter.

Detta har gett upphov till en underlig diskussion där IMF måste hitta nya sätt att dra in pengar, framför allt genom ny utlåning. Diskussionen är bakvänd.

Det finns inget självändamål i att låna ut pengar. Det vettiga vore istället att fråga sig vad vi ska ha IMF till, nu när land efter land vänder institutionen ryggen. Varför inte låta IMF koncentrera sig på sin ursprungliga uppgift, att vara en sista instans att använda i akuta krislägen?

Det är den slutsats som den nya norska regeringen kommit fram till. Norskt bistånd ska inte gå till program som ställer krav på liberaliseringar eller privatiseringar av offentliga nyttigheter som vattenförsörjning och elektricitet. Den brittiska regeringen har tidigare antagit en liknande ståndpunkt.

Kommer också Sverige att ansluta sig till den skara länder som arbetar för att den här typen av detaljstyrning av ekonomin i fattiga länder upphör?

Inger Björk (57 år Botkyrka generalsekreterare Forum Syd)