ÅSIKT

Vad gör vi med barnen i gråzonen?

Kerstin Eklund: Min son har gett upp och hans skola också

DEBATT

Dagens skola medför att många barn hamnar i ett ”gråzonsområde”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De klarar inte av stressen, stora grupper och alla dessa höga krav som skolverket vill att man ska uppnå.

Följden blir att de börjar skolka och halkar alltmer efter.

De börjar känna sig utanför.

Jag vill så gärna berätta min historia om min grabb i korta drag. Det hela började i stort sett när pojken gick i fjärde klass.

Han började halka efter, klarade inte av de snabba växlingarna mellan olika ämnen. Han började vägra gå till skolan. Det blev ett elände för mig att få iväg honom till skolan. Självklart ville jag få till en utredning direkt om vad orsaken kunde vara.

Så gick åren. Ingen utredning.

Han fortsatte skolka, mådde allt sämre.

Sociala myndigheterna stod handfallna, Bup hade inga råd, skolan kunde inget göra. Psykologen kunde endast konstatera att det förelåg en koncentrationssvårighet.

Jag ville att det skulle göras en ordentlig utredning av honom så man kunde peka på de svårigheter som eventuellt fanns och därifrån kunna ge honom den bästa hjälpen. Men ingen ville göra den.

Efter att ha fått hemundervisning nästan en hel termin blev han placerad i en särskola. Då var han 14 år.

Jag visste att man inte kunde sätta en pojke som hade fyllt 14 år i en särskola. Det måste ju bara finnas en annan slags skola där barn som han kan få hjälp med undervisningen.

Han har gjort ett försök i särskolan men det har inte fungerat. Nu är han inne på sin sista termin på högstadiet och han går fortfarande inte i skolan.

Han har gett upp. Han ligger och sover hela förmiddagarna och mår dåligt bara av att försöka ta sig till skolan. Skolan gör ingenting. De har också gett upp. Snälla, vad ska jag göra?

Sista terminen i nian. Inga betyg. Dåliga erfarenheter av vuxna personer. Besvikelser och löften som har brutits.

Vilken framtid har han utan ett endaste betyg?

Vad för framtid har dessa barn?

Tänk ändå att de är många i dagsläget. Dessa barn ska ändå ta över efter oss.

De klarar inte grundskolan. De trivs inte i särskolan, de passar ju inte in där.

Skolsystemet har inte fungerat. Inte heller sociala nämnden eller Bup har varit till någon nytta. Snarast har socialen mest lyckats besluta när nästa möte ska ske. Ingen hjälp och stöd fick jag från dem.

En man inom socialtjänsten var ärlig nog att erkänna för mig att de har hanterat mitt ärende fel. Mycket som skett berodde många gånger på alla omorganisationer som varit.

Förtvivlan river inom mig. Barn får prestationsångest som det är nu.

Jag bara önskar att inte hela systemet hade gjort min pojke så illa genom alla åren. Jag vill heller inte att allt som har hänt honom och hela min familj ska drabba andra. Det har varit hemskt.

Så, vad gör vi med gråzonsbarnen?

Kerstin Eklund (51 år ensamstående mamma till fyra barn Motala)