ÅSIKT

"Jag tvingas flytta från min kärlek"

Anna Bergholtz: Beslutsfattarna drar undan benen för oss som är sjuka

DEBATT

Jag är inte ensam om min situation, men eftersom fallet just är att vi är sjuka hör man sällan vår röst. Vi har helt enkelt inte orken att höja den. När jag skriver det här vet jag att jag talar för fler än mig själv.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Som en bland många, unga med kronisk sjukdom i vårt land har jag kämpat hela mitt liv. Kämpat för att orka. Orka med skola, vidareutbildning – för att sedan ta en plats på arbetsmarknaden. Men vad har jag för det? Hur jag än försöker att leva ett så normalt liv som möjligt, slås mina fötter ständigt undan.

Denna gång flyttade jag till min kärlek i Kanada. Brister i information och tillgänglighet samt att regelverket är oflexibelt har nu gjort att jag förlorat min försörjning genom sjukpenning. Jag tvingas nu till att åka hem igen. Beslutsfattarna borde stötta dem som kämpar, men i stället gör de precis tvärtom. Och vi som redan är sjuka blir bara sjukare.

Jag älskar mitt arbete som journalist och har länge försökt jobba heltid. Min reumatism har hela tiden gjort sig påmind. Dessutom förlorade jag synen för fyra år sedan och påfrestningen blev allt större. Från Försäkringskassan (FK) fick jag aktivitetsersättning – förtidspension för dem som är under 30. En vän med samma sjukdom öppnade sitt kuvert samtidigt som jag och vi båda grät. Vi gavs ett garantibelopp, för dem som inte hunnit arbeta 3000 kr ut på en halvtid. Ett belopp som aldrig höjs så länge du inte tar dig ut på arbetsmarknaden igen. Hur vi kände oss, behöver jag nog inte beskriva. Men framtiden såg inte ljus ut och för första gången kände jag mig rejält sviken av politikerna. Vid senaste valet pratades det om sänkta a-kassor – men inte ett ord om oss unga som är dömda till samma lön livet ut.

Jag kämpade vidare, bröt min aktivitetsersättning och beslöt mig för att prova arbeta mer, för att höja min inkomst. Det höll så klart inte och jag sjukskrevs igen på halvtid. Samtidigt träffade jag den stora kärleken. Med intyg från läkaren och en sliten kropp bestämde jag mig för att flytta några månader till honom i Kanada, eftersom han kommer därifrån.

Jag har vid flertalet tillfällen bett Försäkringskassan ge mig beslut och information via e-post. Då kan jag läsa det själv. Men utan resultat. Försäkringskassan är skyldig att som myndighet göra sin information tillgänglig, men enligt mig uppfyller de inte det kravet. Denna brist har nu resulterat i att jag förlorat min sjukpenning. Jag skulle ha ansökt om att få ta den med, innan avresa. Men hur ska jag som blind veta det när jag inte får informationen? Jag trodde läkarintyget räckte. Enligt FK är det den försäkrades skyldighet att själv ta reda på information. På hemsidan hittar jag info först efter att ha tagit hjälp av en seende. Man kan då fråga sig hur det står till med skyldigheterna från Försäkringskassans sida.

Jag har precis börjat mitt liv här i Kanada. Vi har inrett vår lägenhet, märkt upp med punktskrift, ansökt om färdtjänst och jag har börjat en kurs på college. Men Försäkringskassan står fast vid sitt beslut. Det finns inga undantag från regeln, trots goda skäl. De beklagar, men politikernas regelverk går inte att ändra.

Samtidigt får jag veta att man oavsett sjukpenning eller aktivitetsersättning/sjukersättning ALLTID ska ansöka om att få ta den med utomlands. Jag som aldrig kommer att kunna arbeta heltid kommer alltså alltid att behöva be om tillåtelse för att få åka i väg. Till och med på en semester till Mallorca.

Politikerna vill att vi som är sjuka ska bli friska, att vi med funktionshinder ska vara så självständiga som möjligt.

Men nu frågar jag er: Hur är det möjligt med ett sådant regelverk? Vilken framtid går jag till mötes som ung och kroniskt sjuk? Och kommer jag någonsin känna att min kamp är mödan värd? Är det inte jag som är ung som är framtiden? Eller ser det annorlunda ut för att jag är sjuk?

Dagens debattör

Anna Bergholtz