ÅSIKT

Hotad till tystnad

Nuri Kino: Vem ansvarar för skyddet av journalisterna och yttrandefriheten?

1 av 2 | Foto: KATRIN JAKOBSEN
SJÄLVCENSUR ”Alldeles för många av mina kollegor vågar inte längre göra sitt jobb och granska oegentligheter”, skriver Nuri Kino som själv blivit hotad, senast efter sin artikel på Aftonbladet Debatt den 26 januari. (Bilden är manipulerad)
DEBATT

Hur många sanningar om missförhållanden döljer sig inte bakom självcensuren?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har hållit tyst tillräckligt länge nu. Det har gått för långt. Min familj känner sig orolig och jag överväger allt mer att sluta som undersökande journalist.

Den 26 januari publicerade Aftonbladet Debatt en artikel av mig om mordet på Hrant Dink. Jag kallade de personer som uppmuntrat till mordet för mördare.

Det utlöste en mejlattack mot mig. De första, och de flesta, mejlen var positiva. Hundratals personer, assyrier/syrianer, turkar, kurder, iranier och andra svenskar skrev att de är glada åt att någon vågar säga sanningen om förtryck i länder i Mellanöstern. De har följt min rapportering, till exempel de artiklar jag skrev om valfusket i Irak eller om de liv som togs till följd av teckningarna på Muhammed som publicerats i Jyllands-Posten, Irans spioner i Sverige och nu mitt senaste avslöjande om falska pass som utfärdats från Iraks ambassad.

Bland de många mejl jag mottagit finns också sådana som innehåller hat och, i vissa fall, direkta eller indirekta hot. Islamister har skickat mig koranstycken om att Muhammed är den ende sanne profeten och ultranationalister har sänt mig historieförvrängningar. Sånt kan jag hantera, det är deras uppfattning och den har de rätt till.

Andra mejl innehåller meningar som ”Du ska samma väg som din smutsiga blodsbror Hrant Dink gå”.

Jag kanske borde kasta dem i papperskorgen, inte ta dem på allvar och gå vidare, så som jag alltid gjort förut. Det är ju inte första gången jag fått hotfulla mejl.

Poliser, pedofiler, nazister, islamister och kriminella finansmän har alla tagit sig rätten att hota mig, och jag är inte ensam. Ibland i förklädda ordalag och ibland i direkta.

Nu kommer vissa av mina kollegor, speciellt etniska svenskar som inte har en aning om hur vi med ett annat ursprung har det, säkert att skratta och säga att jag överdramatiserar.

Men min värld ser faktiskt inte ut som deras, så är det bara. Det är till stor del på grund av min bakgrund som jag får fler tips om oegent­ligheter än de flesta andra. Men är det värt det? Ska jag, vi, utsätta oss för livsfara för att föra fram obehagliga sanningar?

Journalister, forskare, historiker och andra som vill få fram sanningen är ständigt hotade.

”Jag gick upp mitt i natten och letade efter ett tillhygge men kom på att jag sov hos en vän och att det var hans barn som vaknat”, sa en god vän som är historiker i telefon till mig för några dagar sedan.

Häromnatten sov en kusin över hemma hos mig. Vid fyratiden på morgonen hörde han en bil köra uppför backen vid vägen där jag bor. Han gick upp, tog ett basebollträ och ställde sig framför ytterdörren. Han hade läst en del av ett hat- och hotbrev på 56 sidor som skickats till mig och trodde att mannen som skickat det, mannen som förföljt mig i tre år, kommit för att misshandla mig. Det var någon som hade kört fel.

Men en annan gång hade de som hotade kört rätt. De lyste med bilens strålkastare in i vårt kök när vi satt och åt middag. Strax efter kom ett sms: ”Nu vet du att vi vet.”

Så hur ska vi ha det? Ska vi sluta granska misstänkta oegentligheter? Vi kan ju knappast skyddas av polisen. Hur skulle det gå till?

Jag kanske inte borde berätta om hoten men det skulle vara att dölja ytterligare en sanning. Det har jag gjort i många år nu, och det väljer de flesta av mina kollegor att göra.

Nej, det är dags att diskutera självcensuren. Yttrandefriheten kan snart bli en overklighet. Alldeles för många av mina kollegor vågar inte längre göra sitt jobb och granska oegentligheter.

Jag är arg, ledsen och rädd. Inte för min egen skull men för min familjs och mina vänners. Två av mina vänner, en journalist tidigare verksam i Mellanöstern och forskaren Sabri Atman, lever på hemlig ort och kan inte leva ett normalt liv. Varje gång jag träffar dem så måste jag titta mig över axeln.

Vilka ska ansvara för att få stopp på hoten mot journalister och därmed mot demokratin? Riksdagen? Utländska beskickningar i Sverige? Polisen? Publicistklubben? Journalistförbundet?

Eller kanske ska frågan ställas annorlunda: Vem tar något ansvar över huvud taget?

Dagens debattör

Nuri Kino