ÅSIKT

Replik: Visst ska Norrland ha ett kulturliv

– men det får inte bli stillastående

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Raka frågor kräver raka svar. På frågan om regeringen vill att Norrland ska ha ett kulturliv svarar jag därför med ett enkelt ja. Självklart.

Debattinlägget (17 februari) ger en bild av villkor som gäller för kulturlivet i Norrland. Jag bemöter skribenternas påpekanden och avslutar med vad som enligt min mening är en riktigare problembeskrivning och hur jag under mandatperioden kommer att arbeta för en mer dynamisk kulturpolitik än min företrädare för hela Sverige – även för Norrland.

1. Jag har under min tid i kulturutskottet flitigt debatterat den olyckliga konsekvensen, den så kallade traktamentsfrågan, detta bär jag självklart med mig när jag nu bytt roll. Mitt svar är den mer kamerala hänvisningen till pågående beredning.

2. Statliga bidrag till regionala institutioner inom scenkonstområdet har genom åren betalats ut utan årlig prövning. Det tycker jag är en visionslös hantering av offentliga medel. Det är bakgrunden till den uteblivna indexuppräkningen och minskningen av vissa institutioners anslag: omprioriteringar utifrån bedömningar av verksamheter. Orimligt? Det tycker jag inte.

3. Även den omdebatterade momsfrågan måste ses i detta sammanhang. Med den fulla avdragsrätten har intäktsbilden för scenkonstinstitutionerna förändrats. Då är det också rimligt att graden av subvention förändras. Ingen har förlorat några pengar. Jag beklagar även för denna tidnings läsare att beskedet kom sent.

Så till vad jag menar är problemets kärna. Den kulturpolitik vi har i dag har haft just uppbyggandet av institutioner som drivkraft. I praktiken har det satsats på hus snarare än på innehåll. Symboliken har varit viktigare än långsiktig verksamhet.

Institutioner i just Norrland har exempelvis varit beroende av tillfälliga EU-medel för att driva permanenta verksamheter. Följden blir att när dessa sinar ökar trycket på statlig finansiering.

En sektor som kännetecknas av nyskapande och kreativitet har att förhålla sig till ett rigid ramverk. Kulturpolitiken står och stampar medan kulturaktörerna söker nya vägar och nya möjligheter, snarare systemet till trots än tack vare systemet. Kulturpolitiken måste ha utrymme för spetsverksamheter och då är omprioriteringar nödvändiga.

En stillastående kultur är ingen kultur. Så uppfattar jag kulturpolitikens villkor och så vill jag också driva kulturpolitiken. Det är mot denna bakgrund som regeringen i årets budgetproposition aviserat en kulturpolitisk översyn.