ÅSIKT

"Sjukhusvården har blivit riktigt sjuk"

Peter Curman: Jag var nära att förlora foten – på grund av läkarnas feldiagnos

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
"Jag reducerades till objekt" Peter Curman upplevde att han reducerades till sitt födelsenummer och sin sjukjournal – och att ingen tog det övergripande patientansvaret.
"Jag reducerades till objekt" Peter Curman upplevde att han reducerades till sitt födelsenummer och sin sjukjournal – och att ingen tog det övergripande patientansvaret.

– Vem har gett dig det här telefonnumret? Det är inte avsett för patienter!

Någon glad morgonhälsning var det inte Södersjukhuset bjöd på när jag ringde för att be om hjälp mot mina postoperativa besvär efter en besvärlig hälseneoperation. Växeltelefonisten hade uppenbarligen gjort fel. Det var inte meningen att jag skulle komma fram.

– Men jag behöver hjälp.

– Då får du ringa på telefontiden i morgon!

Innan jag själv blev patient på Södersjukhuset var jag en kompromisslös försvarare av den offentliga sjukvården. Jag misstrodde den privata vården eftersom den var odemokratisk och profitstyrd. Jag är inte lika säker i dag.

Min sjukdomshistoria i korthet: I början av mars 2006 uppsökte jag akuten på Södersjukhuset eftersom jag misstänkte att jag fått en blodpropp i benet.

Efter fem timmars väntan undersöktes jag i hast av en läkare som sa att så inte var fallet. I stället rörde det sig om en inflammation i hälsenan. Jag fick recept på tabletter och en remiss till en sjukgymnast.

Jag åt tabletterna och uppsökte sjukgymnast. Men ingenting blev bättre. Värken bara fortsatte och förvärrades.

Först när jag efter en dryg månad kom på återbesök skickades jag till röntgenavdelningen där man konstaterade att hälsenan hade gått av och att en snar operation var nödvändig.

Men då hade senan hunnit krypa upp i benet varför operationen blev mer omfattande än normalt.

När stygnen sedan slentrianmässigt togs bort hade såret inte läkt. Operationssåret krävde regelbunden professionell omläggning av en sjuksyster från Ringens vårdcentral.

Månaderna gick. Mina återbesök på sjukhuset kunde snart inte räknas på båda händernas fingrar, inte heller alla de läkare som ägnade mig mer eller mindre förströdd uppmärksamhet. För dem handlade det ju bara om ett sår bland andra i sjukhusdatorn.

Som patient reducerades jag till mitt födelsenummer och till en av ett femtontal doktorer författad sjukjournal i datorn. Men ingen tog ett övergripande patientansvar. Från subjekt förvandlades jag till objekt. Sjukhusdatorn blev viktigare än jag själv.

Men operatören själv då? Han som bestämde hur snittet skulle läggas och som genomförde operationen. Vad hade han att säga? Han bortadministrerades från mitt fall. Han hade fullt upp med nya operationer.

Alltnog: Omoperation, så kallad ”sårrevison”, skedde den 27 september. Operationen var delvis komplicerad eftersom själva hälsenan var skadad. Kort efter operationen började det blöda ur operationsärret och jag fick åter uppsöka sjukhuset där det konstaterades att jag drabbats av en allvarlig streptokockinfektion. En ny serie operationer vidtog. Nu gällde det ju inte bara att rädda hälsenan utan faktiskt själva foten.

Över en vecka var jag sedan inskriven på Södersjukhuset infektionsavdelning. Äntligen bestämdes det att min operatör skulle ha det fortsatta huvudansvaret för min vård.

Men knappt hade man kommit överens om detta förrän han blev barnledig. Således tillbaka till ruta ett.

Södersjukhuset har nu efter anmälan till patientnämnden meddelat att man beklagar den utdragna vårdprocessen liksom att man från början missat att ställa rätt diagnos. Det är naturligtvis bra men det för mig viktigaste är att man tar tag i de bakomliggande systemfelen. Alltså:

1. Ingen borde tillåtas lämna akutmottagningen med en misstänkt hälseneskada utan att röntgas.

2. Ett individuellt patientansvar måste garanteras redan från början. Patienten och inte sjukhusdatorn ska stå i centrum.

3. Rutinmässig information och behandlingsinstruktion måste delges såväl vårdcentral som sjukgymnast så att de på ett meningsfullt sätt kan fullgöra sina vårdinsatser.

Dagens debattör

 Hur står det egentligen till med patientansvaret på våra storsjukhus i Sverige?  Ibland verkar det som om sjukhusdatorn och inte patienten står i centrum för vården, skriver författaren Peter Curman.  Det är vad han själv fick erfara efter en katastrofal feldiagnos av en avsliten hälsena för snart ett år sedan.