"Strid under fel flagga"

Den senaste tiden har vi nåtts av en rad rapporter om en eskalerande våldsspiral i Afghanistan. Talibanerna växer i styrka, den USA-ledda krigföringen skördar mängder av civila offer, och den FN-sanktionerade Isafstyrkan dras alltmer in i krigförande operationer.

För sex år sedan föll talibanerna, vilket välkomnades av en stor afghansk majoritet. Men i det efterföljande kriget har den USA-ledda koalitionen OEF gjort sig skyldig till oproportionerligt övervåld med många civila dödsfall och massiva människorättsbrott som följd. På grund av detta har USA:s militära närvaro av många afghaner kommit att uppfattas som en ockupation.

USA:s strategi har tveklöst misslyckats. Målet – mindre terror – har i stället blivit mer. Talibanerna växer i styrka, och vi ser allt fler självmordsbombningar, dödsskjutningar och kidnappningar.

I denna svåra situation har afghanerna satt stor tilltro till att den FN-sanktionerade säkerhetsfrämjande styrkan Isaf där svensk trupp deltar, ska kunna erbjuda skydd och säkerhet. Under 2006 har dock allvarliga förändringar ägt rum i form av en ”amerikanisering” av Isaf. Stridande förband inom OEF har förts över till Isaf och en amerikansk general som tidigare var stridsansvarig inom OEF leder nu Isaf. De regelbundet förnyade FN-mandat som styr Isaf har i ökad utsträckning betonat samordning med OEF.

Samtidigt har också de regler som styr Isafsoldaternas våldsanvändning i fält blivit mer tillåtande gentemot offensiva militära operationer.

I praktiken har detta inneburit att Isaf har tagit över alltmer av den krigföring som tidigare enbart OEF bedrivit. Risken är nu att Isafs insatser blir lika kontraproduktiva som den amerikanska krigföringen. Om det svenska stridsflygplanet Jas 39 Gripen sätts in i Afghanistan skulle det ytterligare förstärka intrycket av en sådan utveckling.

Tyvärr tenderar den offentliga debatten om Sveriges truppnärvaro i Afghanistan att bli alltför svartvit och enkelspårig. Å ena sidan finns de debattörer som i ett

upprop krävt att Isaftrupperna ska kallas hem, å andra sidan finns de beslutsfattare som i sitt försvar av det svenska truppbidraget förnekar det problematiska i att Isaf håller på att utvecklas till en USA-styrd krigförande styrka. Båda dessa ställningstaganden innebär ett svek gentemot den afghanska befolkningen.

Om Isaf, eller så bara svensk trupp, dras bort från Afghanistan nu, bidrar man till att lämna fältet fritt för talibanerna. Kravet på att trupperna ska hem saknar därför konsekvensanalys och problematisering. Lika orealistiskt är förslaget om att Sverige borde öka biståndsanslaget samtidigt som trupperna dras hem. Återuppbyggnadsinsatser kan nämligen inte genomföras utan att säkerheten stärkts.

Om, å andra sidan, Isaf fortsätter att utvecklas till en hårdför krigförande styrka så kommer Isafsoldaterna att få allt sämre kontakt med afghanerna samtidigt som talibanernas möjligheter att rekrytera sympatisörer eller aktiva anhängare kommer att öka. Om Isaf fullföljer OEF:s militära strategi så vinner insatsen inget folkligt stöd och Karzairegimens dagar kommer att vara räknade. En sådan utveckling kan Sveriges beslutsfattare inte stillatigande acceptera.

Sverige måste nu ta initiativ som gör en bättre utveckling möjlig. Regeringen måste kräva av FN, Nato och de truppbidragande länderna att Isafs roll som säkerhetsfrämjande styrka omedelbart förtydligas och att den offensiva krigföringen och ”amerikaniseringen” av styrkan upphör. Det måste tydliggöras att Isaftruppernas uppgift ska vara att främja fred och säkerhet samt skapa förutsättningar för återuppbyggnad och utveckling.

Är Sveriges regering redo att på allvar stå upp för Afghanistans befolkning genom att aktivt agera för en förändring av Isaf? Eller kommer vi att få bevittna hur Sverige och världen åter igen sviker den afghanska befolkningen?