ÅSIKT

Ge oss en larmknapp mot maktmissbruk

Tommy Wilsleff: För den som drabbas tar det flera år att försöka få rätt

(Bilden är ett montage).
(Bilden är ett montage).
DEBATT

Nu talas det om att införa larmsignaler för myndighetsanställda i utsatta positioner. Hoten förmodas komma från upprörda enskilda som på ett eller annat vis inte accepterar det ena eller andra beslutet från myndigheten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Frågan man då kan ställa sig är: vilken larmknapp trycker den enskilda på vid felbehandling av myndighet? Kan vi också få en larmknapp där handläggningstiden reduceras från nuvarande två, tre år till att polisen kommer omgående och fixar till eventuella problem som en myndighet felaktigt tvingat på en?

Bakgrunden till att hoten mot myndighetspersoner (i synnerhet inom försäkringskassan) har ökat är delvis den kraftiga ökningen av felbehandling som uppstår i takt med att f-kassan stramat in på utgifterna. Det gjordes cirka 17 000 anmälningar mot f-kassan under det senaste året och man räknar med att ungefär var sjätte anmälan leder till ändrat beslut i länsrätt eller kammarrätt.

Det finns alltså cirka 3 000 dokumenterade fall under senaste året som blivit felbehandlade av f-kassan.

Antalet kan flerdubblas om man räknar med alla de felbehandlade som är dåligt insatta och knappt ens känner till sina rättigheter eller myndighetens skyldigheter. Lägg därtill de som faktiskt överklagar, men fastnar på den meningslösa andra utredning som görs inom f-kassan.

Försäkringskassan är mer rädda om kassan än försäkringen.

Enligt uppgift från utredare inom f-kassan, så räknar man kallt med att ungefär två av tio överklagar vid tvivelaktiga beslut. Resten är ren matematik – f-kassan gör stora besparingar på kalkylerad felbehandling av enskilda.

För en enskild (utan larmknapp) som drabbats av detta systematiska maktmissbruk tar det flera år att försöka driva igenom sin rätt. Det finns människor som klarar av den psykiska och ekonomiska press det innebär att driva sitt ärende mot myndigheten – och så finns det de som knäcker sig själva.

Frågan är vilket ansvar myndigheten har eller tar och till vilket pris för den enskilda?

Har vi, de enskilda, tillsammans gjort ett val och fått vad vi förtjänat när myndigheter, som i grunden finns till för att hjälpa, i stället stjälper? Är det okej att myndighetsanställda har skygglappar och rotar sig mer och mer ner i högar av dokument om nya lagar, förordningar, ändrade föreskrifter, vidareutbildning, mediaträning med mera – till priset av att människan åsidosätts?

Vilken larmknapp ska du eller jag, som blivit utsatta för felbehandling, trycka på? Var ringer det då någonstans?

Jo, om du står på dig, efter ett par års kamp mot myndigheten, så skickar du ett larm till vår allmänna åklagare med frågan: får det gå till så här?

Har han då tid och lust med ditt ärende? Svar nej. Du kan trycka upp hur många papper som helst i huvudet på åklagaren om dokumenterat maktmissbruk från myndigheten, såsom JO-beslut, ändrat beslut i rätten, det hjälper inte. Den ”allmänna åklagaren” har helt andra intressen.

Ett exempel på vad en allmän åklagare prioriterar för ett bättre och tryggare samhälle – dygnet runt med vakande öga:

Det utspelar sig stor dramatik på tv-skärmen. Och visst ? efter att ha tittat på reprisen så ser han, som alla andra, att en kille får en knytnäve i magen i en fotbollsmatch!

Åklagaren blir faktiskt så upprörd av det han ser att han blir alldeles lila i huvudet.

Detta måste utredas, tänker han för sig själv.

Sagt och gjort. Som den del av myndigheten han är fixar han det i rappet. Redan samma kväll, en timme efter matchen vid åttatiden på kvällen (han jobbade över den kvällen), skriver han ett brev till en av sina undersåtar om att utredning bör ske.

Handläggningstiden är inte, som man kanske tror, två-tre år. Den är i detta högprioriterade fall en vecka.

Åklagaren känner sig väl tillfreds då han går och lägger sig på kvällen. Han ställer väckarklockan innan han somnar in gott där han ligger, mitt i en dröm om larmknappar för alla fotbollsspelare, eller kanske bara för de mest utsatta fotbollsspelarna?? Kanske redan för pojk- och flicklag?? zzzzzzzzzzzzzzzz

Jag frågar igen: är detta ditt och mitt fel? Eller kanske Henke Larssons? För myndigheten kan det väl inte vara fel på?

Dagens debattör

Tommy Wilsleff