ÅSIKT

Hur många fler orkar vi försörja?

Avhoppade LO-utredaren Jan Edling: Fler svenskar måste jobba

VARNAR Förre LO-utredaren Jan Edling varnar för att problemen med sysselsättning och välfärd blir svåra att lösa när konjunkturen vänder nedåt igen.
Foto: BJÖRN ELGSTRAND
VARNAR Förre LO-utredaren Jan Edling varnar för att problemen med sysselsättning och välfärd blir svåra att lösa när konjunkturen vänder nedåt igen.
DEBATT

För ett år sedan skrev jag rapporten ”Alla behövs”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Syftet var att peka på ett växande samhällsproblem: strukturomvandlingen i näringslivet kunde inte bara registreras i den vanliga arbetslöshetsstatistiken. Orter och regioner med fler arbetslösa hade också fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, fler långtidssjuka och fler förtidspensionerade.

Sammanlagt hade över en miljon människor någon form av ersättning för arbetslöshet eller ohälsa.

Slutsatsen i min rapport var att ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte skulle göra så stor nytta eftersom det egentliga problemet var bristen på jobb.

Förhoppningen var att de politiska partierna skulle vidta åtgärder som vände denna utslagning av människor vars problem inte alltid var ohälsa utan bristande utbildning eller utländsk härkomst. Det är dags att sammanfatta:

Arbetslösheten sjunker. Det gör den också i många andra länder i Europa och OECD. I våra nordiska grannländer sjunker den snabbare än i Sverige.

I dag är det 15?000 färre i den så kallade obalansen (a-kassa eller åtgärder) än för ett år sedan. Men antalet utrikes födda bland dem har samtidigt ökat med 1?400. Andelen utrikes födda i obalansen har stigit från 23 till 24 procent, långt högre än deras andel av befolkningen (15 procent). I Stockholm är 38 procent av de som har a-kassa eller åtgärder födda utomlands.

Antalet långtidssjuka (över 1 år) har minskat med 37 procent sedan rekordåret 2003. Många har förtidspensionerats allt längre ned i åldrarna.

Enligt min rapport var antalet förtidspensionerade 537?000 år 2004. I år är 553?000 förtidspensionerade.

Sysselsättningen stiger sakta. Under juli och augusti kan den nå siffror som är nära regeringens mål om 80 procents sysselsättning (det har skett de tre senaste åren). I bästa fall kommer den säsongrensade sysselsättningen att uppgå till 79 procent i slutet av året.

Eftersom Sverige är ett land med en mycket hög andel äldre och barn är det inte rimligt att jämföra vår sysselsättningsgrad med andra länder. Andelen 20–64-åringar i Sverige utgör 59 procent av befolkningen. Bara Grekland, Nya Zeeland och Irland har en lägre andel.

I förhållande till hela befolkningen har vi en officiell sysselsättningsgrad på 45 procent (i praktiken är siffran inte ens så hög, eftersom vi måste räkna bort sjukfrånvaro, ledighet och annat från detta). Det betyder att varje sysselsatt måste försörja dels sig själv, dels 1,2 andra som är barn, äldre eller icke sysselsatta i arbetsför ålder.

Under kommande år kommer de sysselsatta att få allt fler att försörja eftersom antalet äldre växer snabbt. Statistiken visar att vi skulle behöva ha en sysselsättningsnivå på 85 procent för att våra barns försörjningsbörda inte ska öka jämfört med i dag. Om vi väljer att nöja oss med 80 procents sysselsättning kommer våra barns börda att vara lika stor som den vi själva upplevde under de värsta krisåren på 1990-talet.

Det problem som våra partier måste lösa är således att få fler att arbeta och färre att försörja.

De som är födda utomlands måste befrias från sitt utanförskap. Kanske behövs det en medborgarrättsrörelse för att förmå våra partier och arbetsmarknadens parter att ge sig på den strukturella diskriminering som finns på bostads- och arbetsmarknaderna?

Vi behöver diskutera arbetskraftsinvandring och förändring av regler och incitament som i dag medför att människor pensioneras för tidigt.

l?En kompetensförsäkring som möjliggör ett livslångt lärande för alla måste snabbt skapas. Det tar säkert 20 år innan en sådan är fullt utbyggd, men då kommer den att vara ett värdigt alternativ till den permanenta utslagning av lågutbildade som i dag sker i strukturomvandlingen.

Vi måste inse att storföretagen inte kommer att bidra till ökad sysselsättning i Sverige. Därför behövs insatser som ger de små och medelstora företagen möjlighet att konkurrera på den globala marknaden. Kraftfulla satsningar på innovationspolitik och export krävs. Här förslår inte små åtgärder som var och en inte kostar mer än den årliga utbetalningen av a-kassa i Piteå utan lika rejäla investeringar som nu görs i de flesta OECD-länder.

Om vi inte diskuterar dessa ödesfrågor på toppen av en högkonjunktur – när ska vi då göra det?

Jag befarar att problemen kring sysselsättning och välfärd kommer att vara betydligt svårare att lösa i den lågkonjunktur som trots allt väntar runt hörnet.