ÅSIKT

Ekots nyheter är inte rättvisa

Erik Lindfelt: Sluta med träig gubbradio

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I midsommarveckan presenterade Ekot och Sveriges Radio en omfattande SCB-undersökning om partiernas riksdagskandidater. Flera partier fick sina fiskar varma. Junilistan beskrevs som ”ett smalt elitparti”, moderaterna hade ”ont om kvinnor”, i centern var ”invandrarna fortfarande sällsynta”. Det var god journalistik och värdefull konsumentupplysning inför valet. Men hur står det egentligen till med granskaren?

I samband med att Leif Eriksson-Sjöberg och jag under våren reviderat vår bok ”Nyhetsradio” (Carlsson Bokförlag) tillät jag mig att granska granskaren. Jag lyssnade under tre dagar på alla Eko-sändningar i P4 mellan klockan 06 och 18, alltså i den kanal och under den tid på dygnet som Ekot har sina allra flesta lyssnare. Datumen (14/3, 20/4 och 11/5) var slumpvis valda. Som nyhetsdagar betraktade var de ordinära; inte präglade av någon stor enskild händelse, men heller inte särskilt nyhetsfattiga.

Resultatet skulle kunna sammanfattas i de ord som användes om Junilistan, centern och moderaterna. Med den viktiga reservationen att de partier som Ekot betraktade som sämst klarade sig betydligt bättre än Ekot självt. För fram träder en närmast etniskt rensad makt- och gubbradio. Därtill ofta träig och tråkig i sin framställning.

Antalet kvinnor som intervjuades, eller citerades med namn, var under dessa tre dagar totalt 24 stycken eller 20 procent. Antalet ”berörda”, personer som uttalade sig som enskilda människor påverkade av någon nyhetshändelse, var totalt 26 stycken eller 22 procent. Åtta av tio i Ekot var alltså män med makt!

Vad gäller personer med invandrarbakgrund (här har jag av givna skäl gått efter namn) var det än värre: endast totalt åtta stycken. Antalet nyhetsinslag med ljud utöver mänskliga röster var bara sex eller en procent. Radiomediets olika möjligheter utnyttjades med andra ord ytterst sällan. Någon särskild analys av språket har jag inte gjort – men i nära nog alla sändningar förekommer onödiga byråkratiska och administrativa formuleringar.

I Ekots värld blir den förgiftade bäcken till ett kontaminerat vattendrag. Innantilläsning är regel, felbetoningar vanliga. Ibland blir det så snårigt att själva nyheten helt försvinner. Inte sällan är också rapporteringen insvept i en politiskt korrekt filt. Nedslag ”i verkligenheten” präglas av okritiska frågor. De blir dekorativa plymer och gulliga illustrationer.

Ekots styrka är dess trovärdighet. På kunskap, kompetens och erfarenhet har redaktionen byggt sitt förtroendekapital. Då och nu glimmar det också till med – på alla sätt – lysande radio. Ofta är det då reportrar utanför Stockholm, i övriga Sverige och i världen, som varit i farten. Det är ingen dålig grund. Men räcker den för framtiden? Jag tvivlar. En gymnasieklass i Skåne som hade mediekunskap på schemat var helt frågande inför Ekots existens. ”Vad är det för tidning?” undrades det.

Här ligger kärnproblemet. För Ekot, men också för allmänradion och allmän-tv:n som helhet. De som inte känner sig berörda av innehållet protesterar inte. De byter kanal eller stänger av. Nya lyssnare når man inte. Därmed handlar frågan om public service demokratiska uppdrag – att vara en radio och tv för alla. Och Ekot är här en av huvudaktörerna på arenan.

Direkt hör jag invändningarna. De trogna lyssnarna – och de finns förvisso, de är också fortfarande många och synnerligen välformulerade – älskar sitt Eko som det är och som det låter.

De backas upp av ett antal fesafina radiokrönikörer och mediedebattörer som anser att P1-kanalen ska vara likare för all public service. Och som med indignation och darr på stämman kommer att påpeka att det är naturligt och självklart att (manliga och vita) makthavare måste höras mer än ”vanligt folk” i en radio som skall spegla och granska.

Men om diskussionen stannar där är Ekot illa ute. För oss som älskar public service och som är övertygade om att den har en avgörande roll att spela även i framtiden borde det däremot vara en naturlig utgångspunkt för fortsatt debatt.

Dagens debattör

Erik Lindfelt